Tusentals utvisade kan inte skickas ut ur Sverige eftersom hemländerna vägrar att ta emot dem. Gränspolisen har just nu över 7 000 ärenden på sitt bord med utvisade personer från bland annat Afghanistan, Somalia och Irak som inte går att verkställa.
Frågan om ett ökat återvändande är viktig för den nya regeringen. Den vill både utvisa fler brottslingar och skicka ut fler som befinner sig i Sverige illegalt.
För att få fler länder att återta sina medborgare och motverka irreguljär migration föreslår de fyra högerpartierna att delar av biståndet till dessa stater ska villkoras.
– Vi ska återkomma till detaljerna. Men när svenska skattebetalare ger stora summor i bistånd till andra länder är det rimligt att de också uppfyller vissa grundläggande krav, till exempel att ta emot sina egna medborgare, säger Johan Forssell (M), ny bistånds- och utrikeshandelsminister.
"Inte mycket att komma med"
Men historiskt har metoden inte fungerat, enligt Mats Hårsmar, biträdande kanslichef på Expertgruppen för biståndsanalys.
– Att villkora bistånd är svårt. Det har fungerat dåligt, om alls.
Det är en mycket liten del av Sveriges bistånd som går direkt till stater, mellan sex och åtta procent. När det gäller de länder som gränspolisen har svårast att verkställa utvisade till – Afghanistan, Somalia och Irak – är siffran ännu lägre.
– Väldigt, väldigt små summor, om ens några går till staterna i dessa länder. Vi har inte mycket att komma med där helt enkelt, säger Hårsmar.
Merparten förmedlas i stället via bland annat FN-organ och civilsamhällsorganisationer. Och att detta bistånd, som kan vara inriktat på demokratiprojekt eller utbildning, dras in behöver nödvändigtvis inte ses som ett stort problem av staten i fråga, vilket är fallet för exempelvis talibanregimen.
– Att hålla in biståndet verkar sannolikt kontraproduktivt. Så utsikterna att lyckas med detta är små.
– Det är väldigt svårt att få någon att göra något mot sin vilja med hjälp av att hålla inne stöd.
Blev inte bättre
Frågan är om man, i stället för att hålla inne, kan ge bistånd för att få länder att ändra sig.
Sådana uppgörelser har gjorts, framhåller Mats Hårsmar. Det främsta exemplet är EU:s stora "trust fund", inriktad på Afrika, som kom till som en följd av EU:s stora migrationsmöte i Valetta 2015.
Men när fonden utvärderades var resultatet magert. Det ansågs olämpligt att använda ett kortsiktigt instrument (biståndspengar) för att hantera grundorsaker till större samhällsproblem. Hanteringen av migrationsfrågor i ursprungsländerna hade inte heller blivit bättre, varken vad gäller stöd till frivilligt återvändande eller återintegration, enligt Mats Hårsmar.
Saknas stöd inifrån
Av samarbetsavtalet mellan de fyra högerpartierna framgår även att regeringen ska agera för att EU ska frysa bistånd och begränsa möjligheterna att få visum för länder som inte tar tillbaka sina medborgare.
– EU har ett större bistånd men då gäller det också för Sverige att få med sig alla de andra länderna på att det här är en bra idé. Frågan är om Sverige kan få tillräckligt genomslag i EU, och om EU sedan har möjlighet att påverka de länderna, säger Mats Hårsmar.
– Där är problemet återigen att villkorande sällan ger något resultat, om man inte har stöd inifrån landet för samma idé. En stark påtryckningsgrupp eller starka aktörer internt som kan stödja det. Men det är svårt att komma på vem det skulle kunna vara.
