Här är polisens taktik när misstänkta tiger

Att vara tyst i förhör är en rättighet som alla misstänkta har, enligt förundersökningskungörelsens tolfte paragraf. Men bland poliser finns en frustration kring att det spridit sig en tystnadskultur och att misstänkta använder rätten att vara tyst på ett sätt som inte var tänkt.

Under de senaste decennierna har förhörstekniker gått från att ofta vara konfrontativa och ha som mål att få ett erkännande till att rikta in sig på att få ut så mycket information som möjligt.

– Forskning visar att med de konfrontativa metoderna där syftet är ett erkännande ökar risken för att man får felaktig information. Det är inte etiskt försvarbart och det ökar risken för att en oskyldig erkänner falskt. Så i dag tar man främst fokus på de här informationsinsamlande teknikerna, säger Mikaela Magnusson som forskar om förhörstekniker vid Göteborgs universitet.

"En chans"

Men hur ska man tänka kring de här teknikerna om den misstänkte inte säger ett knyst? Forskningen om sådana lägen är mycket begränsad, men tidigare år kom Mikaela Magnusson och hennes kollegor med en ny studie som undersökt hur svenska polisanställda hanterar tystnaden, och som publicerats i tidskriften Legal and criminological psychology.

Studien bygger på enkätsvar från 289 anställda med erfarenhet av att hålla förhör. Utifrån den har forskarna delat upp de taktiker poliserna nämner i fyra övergripande strategier, där en handlar om att ge information.

– Det var exempelvis att berätta om fördelar med att samarbeta, att polisförhöret blir en chans för de misstänkta att ge information under förundersökningen som kan hjälpa dem att ge ett alibi eller visa att de är oskyldiga, säger Mikaela Magnusson.

Hotbild kan finnas

Den allra vanligaste var dock frågestrategin: att fortsätta ställa frågorna trots att man inget svar får.

– Det kan ha flera olika syften, dels att ge den misstänkte chansen att svara dels att man kan visa senare att vi har ställt de här frågorna till den misstänkte som valde att inte svara.

Forskarna kunde också se vad de kallat för en stödjande strategi, där förhörsledaren försöker skapa kontakt med den misstänkte.

– Man kan fråga om anledningen till tystnaden, kan det finnas en hotbild eller försöker den misstänkte skydda någon annan? Att man försöker bygga upp ett förtroende, säger Mikaela Magnusson.

Behöver förstå varför

En fjärde strategi var kopplad till själva proceduren, som att byta förhörsledare eller hålla flera förhör över tid.

Mikaela Magnusson anser att det behövs mer forskning om de bakomliggande orsakerna till varför en misstänkt väljer att vara tyst. När forskarna tittade på strategierna tyckte de att dessa kan kopplas till underliggande antaganden kring varför någon inte pratar, säger hon.

– De stödjande strategierna är mer emotionsbaserade, att man skapar ett gott klimat som kan hjälpa personen att berätta om ett brott. I de informationsbaserade strategierna handlar det mer om rationellt beslutsfattande, att man lyfter fram för- och nackdelar med att prata eller inte prata. Där tror jag att mer forskning skulle kunna hjälpa, om vi förstår anledningarna till att varför personer är tysta kan det bli en viktig pusselbit.