Det öppna landskapet ersätts mer och mer av träd när jag och mitt resesällskap bilar mot Tivedenskogarna, där Närke möter Västergötland. De sista milen innan vi når nationalparkens huvudentré består enbart av tät skog som domineras av tall och gran.
I de otillgängliga skogarna mellan Vänern och Vättern har det genom historien aldrig bott speciellt mycket folk. I folktron berättas det om trakten som en trollens hemvist, och från klosterkyrkan i Vadstena på Vätterns östra strand tyckte sig folk till och med se trollens egen kyrka sticka upp ur storskogen på andra sidan sjön. Vad de i själva verket såg är en bergsknalle med milsvid vy från toppen. Namnet på knallen, Trollkyrkan, lever kvar än i dag.
Varg och bäver
Nationalparken ligger mitt i Tivedenskogarna. Den bildades 1983, utvidgades 2017 och består nu av 20 kvadratkilometer kuperad terräng. Med alltifrån kala bergknallar, tallskog och sprickdalar till massor av mäktiga flyttblock från den senaste istiden och otaliga små sjöar och tjärn.
På senare år har varg haft revir här. Det finns också bäver som dämmer upp vattendragen, gott om intressanta fåglar och flera ovanliga insektsarter som trivs bland de döda träden som ligger kvar för att förruttnas. Varje år får naturen mer en urskogskaraktär.
Skogen har brukats, framför allt i kolmilor där man förr framställde träkol, berättar en av de hjälpsamma nationalparksguiderna. De står och ger tips till dem som ska börja sin vandring från nationalparkscentret – den största av tre entréer, som alla ligger i den västra delen.
Trollkyrkorundan
På den västra sidan är lederna tydligt markerade och det finns utmärkta gratiskartor vid entréerna att ta med sig. Det finns dessutom detaljkartor, med sevärdheter utsatta och mer terrängdetaljer.
Vår första tur börjar med den mest kända leden, Trollkyrkorundan. Det är knappt fem kilometer lång vandring i rejält kuperad terräng, som enligt kartinformationen ska ta runt 3,5 timmar att tillryggalägga.
Men när vi redan efter knappt en timme står på toppen av Stora trollkyrkan och blickar österut mot andra sidan Vättern inser vi att tidsangivelserna är rejält tilltagna. Ändå har vi stannat till rätt ofta på de små myrarna som gömmer sig i fuktiga sprickdalar, där det växter hjortron. Leden tar oss upp på flera bergknallar och förbi två stämningsfulla skogstjärnar. Bada känns snäppet för krångligt i det svarta vattnet där döda träd har fallit ned på flera ställen. Totalt tar vår tur bara drygt två timmar.
Mäktiga stenblock
Dag två ger vi oss i väg på den längsta turen, den milslånga rundan runt sjön Trehörningen, där sandstranden vid Vitsand i norr blir ett perfekt lunch- och badstopp. Enligt kartorna ska det ta sex timmar. I skogen och längs sjöns västra strand har vi hittills varit i stort sett ensamma med naturen, både vid elden och under en liten avstickare till en jättegryta – ett djupt hål i berget som har bildats genom naturliga processer. Men när vi når sandstranden vid sjön trängs hundratals besökare längs den flera hundra meter långa remsan. De flesta av solbadarna har inte gått mer än ett par hundra meter eftersom stranden ligger precis vid Entré Vitsand, och har en stor bilparkering.
Även om doppet i den långgrunda varma sjön är härligt känns det faktiskt ännu bättre att vandra in i skogen igen. Vi fortsätter mot Stenkällan, med nationalparkens mäktigaste samling gigantiska flyttblock. Här är vi helt själva. Ett av de mäktigare stenblocken ser ut som om det hålls på plats av ett smalt lutande träd, men det är lugnande att veta att klippblocken har legat stilla här sedan den senaste istiden för över 10 000 år sedan.
Stenkällan var populär att besöka långt innan Tivedens nationalpark bildades och platsens unika skönhet var en viktig faktor när de första reservaten skapades i Tiveden, under den första halvan av 1900-talet.
Sagolikt vackert
Vi skriver som så många vandrare före oss våra namn i besöksboken som gömts i skydd av några klippblock.
Rejält svettiga efter att ha klarat av dagens etapp, ett par timmar snabbare än vad som anges i kartorna, åker vi med bilen en dryg mil mot Vättern och till en av landets mest spektakulära badplatser, Djäknesundet. Den som någon gång har semestrat på Mallorcas östkust med sina dramatiskt smala badvikar med sandbotten och turkost vatten, kantade av tallskogsklädda klippor, kommer att känna igen sig. Det enda som inte stämmer med den liknelsen är vattentemperaturen. Men det duger fint. En lisa för både själen och för vandringströtta fötter.
