Strängnäskillen Oskar Ekbäck, 23, var tvungen att bestämma sig direkt när kompisen ringde och frågade om han skulle med och bestiga Kebnekaise. Tre vänner hade redan tackat ja. Och nu även han.
Oskar hade aldrig vandrat förut, nu skulle han bestiga Sveriges högsta berg.
– Jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Men det stod på Kebnekaises hemsida vad man bör göra innan och vad man ska ha med sig.
Fyra veckor senare, i augusti i år, tog de fem kompisarna nattåget från Stockholm till Boden och vidare till Kiruna följt av buss till Nikkaluokta. Därifrån började den första etappen mot Kebnekaise fjällstation, en vandring på två mil. Den sträckan kan man välja att ta med båt eller helikopter mot betalning.
– Jag gillar att fotografera, så jag övertygade mina kompisar om att vi skulle vandra.
Sex timmar senare kom de fram till fjällstationen och på kvällen gick de igenom morgondagens strapats tillsammans med guiderna.
Bet ihop
Redan klockan sex ringde klockan. Efter att ha plockat ihop var sin frukostpåse begav sig gruppen om 14 personer och två guider ut på den slingriga vägen mot sydtoppen, 2 095,6 meter över havet.
Det var brant redan från start och med gårdagens vandring i benen började det tidigt att kännas tungt för Oskar och hans kompisar.
– Jag kände knappt benen och undrade om vi verkligen kommer att klara det här. Men det var bara att ta sig igenom och fortsätta. Jag såg hela tiden fram emot pauserna.
På cirka 1 200 meters höjd kom de fram till en glaciär, den sista utposten varifrån man på egen hand får ta sig tillbaka om man inte vill fortsätta. Här valde två av vännerna att hoppa av och Oskar funderade på att slå följe. Men han tänkte: Skulle jag ha slitit så mycket med min kropp tills nu för att sedan bara ge upp? Det är inte riktigt jag.
– Så jag bet ihop även fast det var jobbigt.
"Jag var stolt"
Passagen över glaciären var iskall och det blåste extremt mycket, berättar Oskar.
– Jag kände inte mina händer. De var som uppsvällda och jag kunde knappt röra dem.
Lagom till att de kom fram till den avslutande delen mot toppen hade han fått tillbaka värmen i händerna. Efter att ha vandrat till största delen var det nu klättring som gällde för att nå toppen.
– Det var den roligaste etappen, minns Oskar.
Och snart hade han och de två kompisarna nått sitt mål, Kebnekaises topp.
– Jag kunde inte förstå att jag var uppe. Det var en bra känsla. Jag var stolt. Vi hade också väldig tur med sikten, vi kunde se hur långt som helst.
Åkte på rumpan
Men det är trångt på sydtoppen och bara efter en minut var det dags att gå ned igen.
– Jag hann inte dricka min bärs som jag tagit med. Den fick ligga kvar i ryggan som jag fick lämna ifrån mig en bit därifrån. På grund av den lilla ytan får väskor inte hänga med till toppen av säkerhetsskäl.
Vägen tillbaka till fjällstationen var en annan och gick över flera glaciärer. Därför kunde en del av nedstigningen ske med att åka på rumpan i snön.
– Det var riktigt läskigt. Det gick med en jäkla fart och det var svårt att stanna. Tror att vi tjänade 300 höjdmeter på det.
Dagen efter var benen så trötta att alla fem valde att ta helikoptern tillbaka till Nikkaluokta.
Bestigningen av Kebnekaise gav Oskar blodad tand. Nästa vandring siktar han på Galdhøpiggen, Norges och Nordeuropas högsta berg.
