Röd sand knarrar under fötterna och lägger sig som ett tunt lager på solpanelerna. Mot horisonten avtecknas en bergskedja, ett av stenplanetens kännetecken.
Men det handlar inte om en plats långt bort i rymden – utan om ett hörn av Johnson Space Center utanför Houston i Texas. I en hangar, intill discgolfbanan och spårvagnslinjen för turister, finns en simulerad bas på knappt 160 kvadratmeter.
Här klev två män och två kvinnor in i juni för att i 378 dagar låtsas att de befinner sig på Mars. De är inga astronauter från början utan har valts ut bland runt 4 000 sökande.
Undersöker stress
Genom experimentet vill Nasa främst undersöka hur människor tacklar isolering och andra psykiska stressfaktorer som kan uppstå under lång tid i begränsat utrymme och med knappa resurser. Det är ett led i den amerikanska rymdstyrelsens förhoppning om en bemannad expedition med astronauter till Mars i slutet av 2030-talet.
– När vi rör oss från låg omloppsbana, från månen till Mars, kommer vi att ha mycket mer begränsade resurser än på den internationella rymdstationen. Och vi kommer att vara mycket längre från jorden och hjälp från jorden, har Grace Douglas, utredare för projektet Chapea, sagt i en intervju.
Tanken är att experimentet ska vara så verklighetstroget som möjligt – med plötsliga fel på utrustning och andra problem som kan uppstå.
Besättningen bor på en bas, Mars Dune Alpha, som byggts med hjälp av 3D-skrivare för att simulera hur Nasa kan tänkas konstruera saker med hjälp av material från Mars yta. Genom en luftsluss kan de ta sig till en fejkad utomhusmiljö fylld av sand för att öva rymdpromenader och de testar också att odla mat, exempelvis tomater.
Kommunikationen med omvärlden sker med en fördröjning på upp till 22 minuter.
"Väldigt tufft"
Besättningens blod, urin, saliv och avföring undersöks för att få reda på hur den begränsade kosthållningen påverkar hälsan, deras beteende övervakas och den fysiska prestationen mäts. Allt för att ge Nasa fler pusselbitar kring vad ett år på Mars kan tänkas innebära för kropp och själ.
– Om vi når slutet av året och besättningen är komplett och vi inte haft några slitningar skulle det vara en stor sak. Det låter genomförbart, men kommer att bli tufft, sade befälhavaren Kelly Haston, forskare i biomedicin, innan hon klev in i simulationen.
– Vi har ställt upp på det här som volontärer, så vi vet att vi kan avsluta om vi vill. Det finns en utgång. Det kommer det inte att göra på Mars.
I början av oktober nådde projektet en milstolpe: då hade besättningen suttit isolerad i hundra dagar. Tidigare, i augusti, berättade Kelly Haston i ett ljudmeddelande om hur hon upplevde experimentet efter närmare två månader.
– Jag mår ganska bra och besättningen kommer fint överens. Överraskande nog känner vi oss fortfarande ganska glada i vårt Marshabitat, sade hon.
– Men jag saknar chips och rödvin. Men inte för mycket, det kanske är ett gott tecken.
