Perseiderna återkommer årligen i mitten av augusti. Kulmen i år nås den 12–13 augusti, alltså natten mellan lördag och söndag, men stjärnfallet går att se även på fredag kväll och söndag kväll.

Den som vill ta del av skådespelet bör bege sig ut i ett mörkt område där allmän belysning inte stör.

– Stjärnfallet ser man med blotta ögat, det krävs ingen kikare. Däremot behövs lite tålamod. Så man placerar sig i en bekväm vilstol, gärna under en filt, och bevakar stjärnhimlen. Förr eller senare ser man ljusspåren som härrör från stoftet som jordatmosfären kolliderar med, säger Peter Linde, docent i astronomi vid Lunds universitet och ordförande i såväl Svenska astronomiska sällskapet som Astronomiska sällskapet Tycho Brahe.

Brinner upp

För även om fenomenet benämns stjärnfall är det stoft – meteoroider – som lyser upp natthimlen. När partiklarna, inte större än sandkorn, i mycket hög fart faller in i jordatmosfären uppstår friktion så att partiklarna brinner upp. Detta syns som ljusspår på himlen, det vill säga stjärnfall eller meteorer.

– Detta sker på hög höjd, minst 50 kilometer upp i atmosfären, säger Peter Linde.

Intensiteten på stjärnfall varierar men just Perseiderna brukar vara stabil, fortsätter han.

– Har man tur och har en mörk stjärnhimmel kan man få se en i minuten, men fem–sex stycken i timmen är mer realistiskt.

Jubel och applåder

De som får se ett stjärnfall brukar känna sig belönad. Det märks när Tycho Brahe-observatoriet i sydöstra Malmö bjuder in till öppet hus för att titta på Perseiderna.

– När stjärnfallet kommer jublar publiken, och det blir applåder. Det är helt enkelt häftigt, säger Peter Linde.

Han konstaterar att det är nymåne, så månljuset kommer inte att störa helgens stjärnfall. Han håller också tummarna för att det inte blir för molnigt.

– Det måste inte vara helt klart, finns det luckor i molnen kan man uppfatta ljusspåren.