Mellan slutet av juli och början av september hittas två fjortonåringar och en trettonåring mördade, tillsynes avrättade, i olika skogspartier i Stockholmsområdet. Morden kopplas till gängkriminalitet och åklagare talar om kraftigt våld.

Det redan extrema gängvåldet tycks ha nått nya höjder. Sena kvällar och nätter bryts stillheten i bostadsområde efter bostadsområde av smattrandet från automateld, dånet från explosioner och tjutande sirener.

Det är också då trycket är som högst på barnrättsorganisationen Bris stödlinje. Barn som hör av sig om gängkriminalitet är inget nytt. Det kan vara oro för ett syskon som dragits in eller rädsla över att våldet kommit nära. Men sedan i somras har en ny typ av samtal blivit allt vanligare, berättar generalsekreteraren Magnus Jägerskog.

– Den stora skillnaden nu, där vi ser en tydlig ökning sedan i juli, är samtal från barn som själva är direkt involverade i gängen här och nu. Barn som beskriver en akut situation med oerhört mycket rädsla, där man vill ut men där gänget är tydligt med att man kommer klippa mig om jag lämnar.

"Avskyvärda saker"

– Det sker ett tryck mot den unge att den ska göra först det ena, sedan det andra och det tredje. Man blir hotad och tvingas göra fler och värre saker.

Många berättar att de springer ärenden, vissa att de säljer knark.

– Andra beskriver att de har gjort vad de själva beskriver som avskyvärda saker de mår dåligt över. Det finns hela skalan här.

Från polisiärt håll talas det om att unga pojkar står i kö för att mörda. Den bilden stämmer inte in på barnen som kontaktar Bris, säger generalsekreteraren.

– Så kan det mycket väl vara, men det är inte vad vi möter. Vi ser snarare att man har lockats in, gjort en liten tjänst, till exempel blivit bjuden på en pizza och sedan rullar det på.

Offer och förövare

Majoriteten av de gängkriminella barn som kontaktar Bris är enligt Magnus Jägerskog 15 år eller äldre, men en del beskriver att de varit aktiva i gängen sedan elva, tolv års ålder.

Många, säger han, har en historia av placeringar inom samhällsvården. Inte sällan finns negativa erfarenheter som gör att man drar sig för att söka hjälp.

– Det här är barn som mår väldigt dåligt. Att samtala sig fram till olika vägar framåt handlar om tillit och förtroende. Där är en utmaning att tilliten är brusten på många sätt.

Barnen, konstaterar han, är både offer och förövare på samma gång.

– Det är barn som behöver oerhört mycket stöd och hjälp, och det är samhällets ansvar att ge det.

Har verktygen

TT: Hur då?

– Socialtjänsten har verktygen. Det är oerhört viktigt att man får tillräckliga resurser för att jobba aktivt med de här frågorna. Men just nu sparas det mycket ute i kommunerna, vilket jag ser som bekymmersamt. Här måste man kunna agera snabbt, och då måste man ges förutsättningar för det.

Det är lätt att känna hopplöshet, men Magnus Jägerskog lyfter samtalen inifrån gängen som något positivt.

– Det är en vilja till förändring, ett steg mot att komma ur en negativ spiral. Att välja att söka hjälp och sätta ord på det man känner kan för många vara ett första stapplande steg mot en förändring.