Även om fler kvinnor upplevt depression och gjort självmordsförsök begås nästan 70 procent av alla självmord av män.

Självmord är i dag den ledande dödsorsaken för män under 44 år.

En del av förklaringen kan ligga i valet av metoder. När män bestämt sig för att ta sitt liv väljer de oftast dödligare metoder än vad kvinnor gör, har forskning visat.

Erik Widlund, Henrik Söder och Jonas Kolsmyr överlevde sina självmordsförsök – och är i dag tacksamma för att de misslyckades.

Erik Widlund, 43

Erik Widlund i Kumla har överlevt otaliga självmordsförsök.

Trots en bra uppväxt med trygga föräldrar och aktiv fritid med flera sporter hamnade han i 20-årsåldern i en destruktiv spiral. Jobbet, med en chef som öppet skällde ut honom inför alla, gav upphov till en enorm stress. För att döva känslorna vände han sig till alkoholen, och mängderna han drack blev större och större.

– Från en dag till en annan skulle jag inte säga att det syntes någon större skillnad. Men skillnaden under året var enorm, berättar Erik Widlund.

Han fick nojor om att han var övervakad via telefonuttagen. När hans flickvän flyttade ifrån honom kraschade allt.

– Plötsligt stod jag där och hatade mig själv. Allt blev bara mörkt. Och den enda lösningen jag såg var att dö.

På en fest bestämde han sig för att göra slag i saken.

– Jag kände att nu får det fan vara över. Jag ringde en kompis för att ta farväl.

Han räddades i sista stund. När han vaknade upp satt hans mamma och höll honom i handen. Hon hade åkt 40 mil.

Men Eriks resa ner i mörkret hade bara börjat. Nu följde tio år av självmordsförsök. Tio år som i dag knappt finns kvar i hans minne.

Han säger att han inte förstod hur sjuk han var.

– Dog jag inte vid ett försök kunde jag dö vid nästa. På ett sätt höll det mig också vid liv. Just det här att veta att det fanns ett slut på lidandet.

Egentligen var det kanske inte flera självmordsförsök utan ett långt pågående, resonerar han. En flera år lång vandring mot döden. Men under all denna tid var det en person som aldrig vek från hans sida – hans mamma. Det var också till henne han ringde när han stod i begrepp att ta sitt liv vilket flera gånger räddade honom.

– Jag kunde ringa mamma mitt i natten och säga att ”jag älskar dig men nu är det över”. Och hennes reaktion var att skrika rakt ut. Det skar rakt in i bröstet på mig, och jag förstod så tydligt att jag förstörde henne och avbröt. Jag ville inte utsätta henne för den sorgen och det lidandet.

Erik hade tur. Anhöriga och samhällets instanser slöt upp kring honom, vägrade att lämna honom ensam med de svarta tankarna.

– Långsamt går det från att jag hatar mig själv till att jag hatar livet. Men nånstans börjar jag också att få ett hopp.

Från att ha varit helt oemottaglig för hjälp lyckades en KBT-terapeut med tiden nå fram till honom. Medicineringen ändrades och han tog upp sitt gamla träningsintresse. Plötsligt "klaffade allt".

– Att komma till den tiden när jag inte ville ta mitt liv, det var märkligt. Det var för åtta år sen, och det håller än.

Viktigt i Eriks läkningsprocess var att få ordning på grundläggande levnadsvanor. Att laga mat, äta mat, träna, sluta röka och sluta umgås med andra med destruktivt beteende.

I dag inser hur skev hans livssyn var under de mörka åren.

– Jag trodde att antingen ville man dö, eller så mådde man bra och var glad. Riktigt så är ju inte livet. Ibland är det bra, ibland är det dåligt, men oavsett är det rätt så skönt att leva.

Erik har fortfarande tankar om döden, men nu kan han hantera dem. Han har börjat fotografera, är ute och föreläser och har skaffat sig sällskap i form av Daisy, en yorkshire terrier, som betyder mycket.

– Jag har det jättebra. Livet blev inte alls som jag tänkt mig, men det blev bra. Jag uppskattar mig själv och min omgivning.

Han föreläser och försöker hjälpa självmordsbenägna personer.

– Någon gång fick jag frågan om vad jag skulle ha sagt om jag träffade mig själv när jag mådde som sämst. Men jag vet att inget hade funkat, jag hade inte lyssnat. Jag var så sjuk. Men i dag vet jag att det går att ta sig igenom. Alla är värda att må bra, oavsett vad man tycker om sig själv.

– Har man de här tankarna – prata om det, det finns hjälp. Ring Minds självmordslinje på 90101. Det finns folk som vill hjälpa.

Henrik Söder, 64

I slutet av 1970-talet kastades Henrik Söder, då 22 år gammal, in i en existentiell kris, utlöst av föräldrarnas skilsmässa. Mörka tankar utvecklades till vanföreställningar, vilket ledde fram till hans första självmordsförsök.

– Jag var desperat och det enda jag tänkte var att jag ville försvinna, berättar Henrik Söder.

Tankar fanns också om att genom självmordet ”hämnas” på pappan för skilsmässan. Pappan, som han upplevt en problematisk relation till under hela sin uppväxt, och som han i dag anser var orsaken till de psykoser han senare kom att drabbas av.

– I grunden handlade det om att jag ville bort från ett problem som jag inte kunde lösa.

Psykoserna ledde till fler självmordsförsök. Under årens lopp fick han flera psykiatriska diagnoser och var i omgångar intagen på Beckomberga.

Men terapi, mediciner och meditation hjälpte. Den definitiva vändpunkten kom när han själv blev pappa i början av 90-talet.

– Jag tänkte att jag kan inte bli som min pappa – jag måste bli en snällare pappa.

I dag är Henrik tacksam över att han lever. Han tror att de allra flesta som överlever självmordsförsök känner så. Självmordsförsök sker ofta på impuls, och det finns fler som överlevt som vittnat om hur tacksamma de är över att de blev räddade. En del pekar på att de ångrade sig redan i det ögonblick då de fullbordade försöket.

Många som begår självmord vill troligen inte dö, inte egentligen, säger Henrik.

– Det handlar om att man har en livssituation där man känner sig maktlös och att man måste komma bort. Jag brukar tänka på Hamlet – att vara eller inte vara. Det slutar med att han egentligen bara vill sova och vakna upp och sen är det bra. Så tror jag att det är för många, menar Henrik Söder.

Att begå självmord blir en slutgiltig lösning på något som egentligen bara är ett temporärt problem, säger han.

– Jag vill förmedla till alla att det finns kärlek och det finns hopp. Man ska söka hjälp. Att prata är det bästa skyddet mot självmord.

I ett kritiskt ögonblick för många år sedan, då han stod i begrepp att ta sitt liv, ringde han sin terapeut.

– Jag tänkte: Vad kan hon göra? Men jag ringde ändå, och ögonblicket av att vilja ta livet av sig försvann när vi pratade.

I dag har han flera egna strategier att ta till. En husbil har en terapeutisk funktion.

– Om det kommer ett tillfälle där jag känner att jag är självmordsnära då sätter jag mig i bilen och kör planlöst. Även om jag har mycket ångest har jag satt mig i bilen. Det släpper då.

– Jag flyr från problemet. Det finns ju bara i mitt huvud men när jag ”flyr” rent fysiskt släpper rädslan. Det funkar att sätta sig på tunnelbanan också. Det är läkande.

TT: Hur ser du på ditt liv i dag?

– Det blev fruktansvärt bra. Jag hade en fabulös tur som överlevde. Efter de här 40 åren har jag hittat mig själv. I dag är min mission att hjälpa andra, säger Henrik Söder, som sedan flera år tillbaka föreläser om sina erfarenheter för att förmedla hopp.

Jonas Kolsmyr, 23

Det var i fjärde klass som Jonas Kolsmyr i Bollnäs först kände av sin psykiska ohälsa. En dag började han plötsligt att gråta i klassrummet. Han hade drabbats av social fobi och vägrade till slut att gå till skolan.

En påfrestande tid av utredningar och behandlingar inom barn- och ungdomspsykiatrin följde. Trots sin unga ålder märkte han hur illa situationen påverkade hans föräldrar.

– Det var vid den här tiden jag för första gången fick tanken ”vore det bättre om jag inte levde?”.

Självmordsförsöket kom dock att dröja många år.

Efter den omvälvande händelsen i fyran följde flera år då Jonas Kolsmyr var omväxlande deprimerad och manisk – men utan att förstå vad det var han gick igenom.

När hans psykolog i åttan antydde att han kunde vara bipolär föll allt samman. Det extrema välmåendet som Jonas uppfattat som en belöning för sitt slit med olika behandlingar var alltså ytterligare en sjukdom. Som han dessutom skulle vara tvungen att leva med hela livet.

– Då kände jag att det här livet skickar mig bara trubbel, och jag bestämde mig för att ta livet av mig i sinom tid.

Med den insikten började han leva som att varje dag var hans sista. Han inledde ett tungt drog- och alkoholmissbruk. Älskade känslan av att försvinna från verkligheten.

Samtidigt upplevde han att den anti-psykotiska medicinen gjorde hela tillvaron grå, och det var nu självmordstankarna blev självmordsplaner.

Orsaken till att han lyckades hålla ut i flera år till var föräldrarnas stöd. Under hela Jonas sjukdomsperiod hade de funnits där för honom.

– Jag kände mig skyldig att leva för deras skull. Jag tänkte att jag får skjuta på det.

Han lyckades ta studenten och började jobba som undersköterska. Men i samband med att han flyttade hemifrån blev missbruket tyngre och ekonomin kördes i botten. Livet gick snabbt mot en slags absolut nollpunkt.

En varm sommarkväll för två och ett halvt år sedan bestämde han sig för att det var dags. Men en sista desperat åtgärd blev hans räddning.

– Jag ville inte att föräldrarna skulle behöva hitta mig i lägenheten, så jag ringde 112.

Han var vid det här laget helt säker på att självmordsförsöket skulle lyckas, att det inte skulle gå att rädda honom.

– Jag var hotfull i telefonen och sa att ni ska ge fan i mig, jag vill bara få dö på sjukhuset.

Men sjukvårdspersonalen lyckades häva förgiftningen. När han ett och ett halvt dygn senare vaknade upp ur respiratorn och såg sina föräldrar vid sängkanten och hur trasiga de var drabbades han av djupa samvetskval.

– Jag lovade dyrt och heligt att bli nykter och drogfri och skriva in mig för psykiatrisk vård.

Men i hans mörka inre var tanken bara att komma ut snabbt för att göra ett nytt försök. På det behandlingshem han kom till inträffade dock en avgörande händelse som vände upp och ner på allt. En nära vän på hemmet, med samma diagnos som Jonas, tog livet av sig. Jonas insåg med plötslig klarhet hur ett självmord påverkar omgivningen, vilken sorg det lämnar efter sig.

– Jag insåg att jag inte kunde utsätta andra för det.

Sedan dess har Jonas hittat en ny mening med sitt liv. Han är nykter och drogfri, läser mycket och går på långvandringar i skogen där han lever så minimalistiskt som möjligt.

– Jag skulle inte säga att skogsvandringarna är lösningen, men där kan jag hitta lösningar när jag exempelvis är på väg in i en depressiv period igen. Där kan jag tänka klart.

Han är noga med att påpeka att det inte finns någon universal bot mot självmordstankar.

– Jag är väldigt kritisk mot självhjälpsböcker som säger ”gör såhär så blir allt bra”. Vi är individer och därför vill jag inte ge något specifikt råd till någon, för om det inte funkar för den personen tänker den kanske att ”det är kört”.

– Men det jag vill förmedla är att man ska söka hjälp. Börja prata med någon. I dag finns en stor förståelse för psykisk ohälsa. Det bästa sättet att rädda någon från att begå självmord är att våga fråga.