Runt 100 kommuner i landet har fått motta krav på skadestånd för bristande tillsyn av barn som placerades på barnhem och i fosterhem under 1950-talet och framåt.
Klas Bernhard Johansson, i dag 74 år, är en av dem som vill ha upprättelse för en tid som han kallar "tio stulna år". Vid fem års ålder gick hans mamma bort och han placerades i ett fosterhem i Norrköping.
– Jag rycktes från en trygg och fin tillvaro och sattes i ett frireligiöst hem där fanatismen rådde och jag blev fjärmad från min egen släkt, säger han.
Han berättar att familjen ville prägla honom in i deras värld, vilket ledde till en vardag med misshandel och kränkningar. Bland annat fick han höra att han hade en hjärnskada.
– Det satte stora spår i mig eftersom jag inte hade varit utsatt för aga och oduglighetsförklaringar innan.
Bodde på barnhem
Som åttaåring bodde han ett och ett halvt år på barnhem. Sedan kom han tillbaka till samma fosterfamilj och flyttade med den till Stockholm. Under de tio åren i familjen kände han sig som en skugga av sig själv och sågs som udda i skolan.
– Det kanske inte var så konstigt. Jag fick ju varje dag veta hur oduglig jag var och att ingen ville ha mig var ju bevisat eftersom jag bodde på barnhem i ett och ett halvt år.
I efterhand har han läst sin akt på stadsarkivet i Norrköping.
– Det är väldigt sparsamt med kommentarer om hur jag mådde och inte mycket rapporter om besök i fosterhemmet. Det står mest om hur mycket pengar som skulle betalas ut.
Fick en extrafamilj
En ljusglimt var det sommarjobb han som 13-åring fick hos en torghandlare. Där fick han uppleva kärlek och familjen blev som en extrafamilj som följt honom genom livet.
Som 15-åring rymde Klas Bernhard Johansson tillbaka till Norrköping där han fick börja på läroverket. Det blev början på ett nytt liv med enorm revanschlusta.
– Så fort jag gick ut ur skolan hade jag bestämt mig för att jag skulle bevisa att jag definitivt inte var hjärnskadad och dessutom kunde ha en egen karriär och ett eget liv.
"Behöver upprättelse"
Han hoppas nu att skadeståndskraven mot 100 kommuner ska väcka debatten om barn som far illa i dag. Ersättningen vore för honom också ett kvitto på att kommunerna, i hans fall Norrköping och Stockholm, tar sitt ansvar i efterhand och förstår att det måste till en förändring, menar han.
– De som for illa på min tid behöver kanske pengarna för att få upprättelse i själen, men det kan även bli en ekonomisk kompensation för dem som inte fått en ärlig chans att komma fram i samhället.
– I mitt fall har jag klarat mig väldigt bra. Min plånbok behöver kanske inga pengar, men min själ och mitt hjärta behöver varenda öre.
Skrev bok om sin barndom
Klas Bernhard Johansson är i dag pensionär och bor i Alingsås tillsammans med sin fru. Han har nyligen skrivit en bok om sina upplevelser som fick titeln "Gosse B3275" efter hans personakt i myndigheternas arkiv.
Numera vet han att barn i utsatta situationer behöver bli sedda och få extra mycket kärlek. Bakom beslutet att berätta om sin barndom finns drivkraften att bidra till förändring.
– Det som skedde de tio åren när samhället styrde över mig det ska inget barn behöva uppleva. Så kan jag bidra till att någon enda liten parvel därute slipper fara illa så är jag jättenöjd.
