– Det är bara slumpen som har gjort att vi finns här, säger Annas dotter Jeanette Grüner–Vig.
Anna Grüner, i dag 96 år gammal, var 13 år när tyskarna den 9 april 1940 ockuperade Danmark. De första åren samarbetade den danska regeringen med ockupationsmakten och judarna lämnades i fred. Men efter augustiupproret 1943 upplöstes den danska regeringen och undantagstillstånd infördes.
Visste ingenting
När tyskarnas plan på att inom kort deportera alla danska judar till koncentrationsläger läckte ut, inleddes den historiska räddningsaktionen.
Men Annas familj visste ingenting – de var inte religiösa och gick inte till synagogan, varifrån budskapet spreds.
Att Annas femårige lillebror av andra barn kastades i vattnet och höll på att drunkna räddade familjen. En läkare på sjukhuset upptäckte att femåringen var omskuren och förstod att han var judisk.
– När min morfar kom till sjukhuset sade läkaren: "Ni måste ge er iväg omedelbart", berättar Jeanette Grüner–Vig.
Uppslitande avsked
Läkaren försåg familjen med pengar, gav Jeanettes morfar ett telefonnummer till någon som skulle hjälpa dem och sade: "Jag tar hand om pojken".
– De tog hand om många judiska barn där på sjukhuset och gömde dem i kulvertarna tills de hittade någon som kunde ta hand om dem.
Även familjens ettåriga tvillingar omhändertogs. Anna Grüners mamma hade svenskt medborgarskap och var därmed omöjlig för tyskarna att deportera. Men Anna, hennes pappa och resten av syskonen behövde fly.
Avskedet från mamman var uppslitande, eftersom de inte visste om de skulle få träffa varandra igen. Strax efteråt kom en tysk lastbil och skulle hämta dem, men Anna, pappan och syskonen hade då precis gått.
Natten efter blev de upphämtade av två beväpnade motståndsmän som förde dem till en fiskare i den lilla byn Taarbæk. Även den färden blev dramatisk – vid ett tillfälle fick de gömma sig undan ett tyskt fordon i ett skogsparti.
Paralyserad av skräck
När de inväntade avresan i fiskarens trädgård såg de genom fönstret hur han tog farväl av sin hustru.
– Han visste ju inte heller hur det skulle gå. Det berörde min mamma väldigt, det är ett starkt minne för henne.
När det blev dags fick de en och en springa ner till fiskebåten och lägga sig på durken, dolda under nät. Anna låg där och lyssnade på motorn: "Dunk, dunk, dunk".
Samtidigt svepte tyskarnas starka lampor över vattnet, men fiskebåten dunkade på, bort från land, korsade sundet och satte iland flyktingarna på den svenska ön Ven klockan ett på natten den 8 oktober.
– När de närmade sig ön såg de en grönklädd militär på kajen och mamma blev fullständigt förstenad, för uniformen påminde om tyska militärers. Hon blev paralyserad av skräck och tänkte: "Nu tar de oss". Men då sade mannen på kajen: "Välkommen till Sverige!"
Livet blev underbart
Anna Grüner hamnade först i ett flyktingläger i Göteborg och sedan på Wendelsbergs folkhögskola i Mölnlycke.
– Hon tyckte att livet blev helt underbart. Det var en så lycklig tid i hennes liv efter allt det här, att hon fick vara bland ungdomar, att det var normalt, att hon fick gå i skolan.
Anna Grüner, som under många år har varit ute i skolorna och berättat om nazismens brott och den dramatiska massflykten i oktober 1943, överlåter numera berättandet åt dottern.
– Jag tycker att det är oerhört viktigt att man uppmärksammar den här fantastiska händelsen i det mörka, mörka Europa, att människor kunde samla sig och göra det här, säger Jeanette Grüner–Vig.
Annan livsstil
Ett helt nätverk av människor, både i Danmark och Sverige, räddade Anna Grüner. I danskarnas fall var det med risk för livet, konstaterar hon.
– Man hade en helt annan livsstil och ett helt annat sätt att se på sina medmänniskor. Man hjälptes åt på ett sätt som man inte gör i dag i samhället.
Jeanette Grüner–Vig säger att hon förfäras över hur man i dag talar om flyktingar.
– Jag tycker att det är hemskt hur vi ser på våra medmänniskor. I stället för att hjälpas åt så trängs man och ska vara först i kön hela tiden och roffa åt sig.
