Sebastian föddes med en flickkropp, men har alltid känt sig som en pojke.
– Mitt första starka minne av det är från när jag var tre-fyra år.
TT möter Sebastian hemma i vardagsrummet där väggen pryds av bilder på hans dotter. Inget avslöjar att han en gång har haft en tjejkropp, det är bara de närmaste som vet.
Som liten blev han svårt mobbad under många år. Han var androgyn, blev kallad bög och kille. Det ledde till att han länge förträngde vem han egentligen var, för att inte ge mobbarna rätt.
– Det är egentligen jättekonstigt. Man borde inte kunna känna sig som ett kön, men när jag såg min kropp i spegeln kände jag att det inte var jag och att alla behandlade mig som någon som jag inte var, säger Sebastian.
– Det var så tydligt. Det är jättesvårt att förklara, men den känslan var extremt stark.
När han blev äldre och hade sex fylldes han av ångest, skam och äckel över sin kropp. Det var som att våldföra sig på sig själv.
– Det blev ohållbart till slut.
Tre års utredning
24 år gammal sökte han sig till transvården, för att påbörja den långa processen att byta juridiskt kön.
I ett års tid träffade Sebastian psykolog, kurator och läkare. Sedan följde ytterligare ett år av så kallat "real life"-test. Det innebar att han skulle pröva leva fullt ut som man. Han blev tvungen att berätta för alla att han var trans och att de skulle kalla honom för ett mansnamn.
Kollegorna på vårdjobbet tog det bra. Men chefen trodde att namnbytet skulle förvirra patienterna och sade åt honom att byta avdelning. Återigen behövde Sebastian berätta om sitt innersta inför kollegorna som nu var helt främmande.
– Den gången var det 20-25 personer som stirrade på mig. Det var inte superkul.
Efter tre år av utredning fick Sebastian till slut sitt personnummer. Men innan dess hade han också tvingats att sterilisera sig. 2012 såg lagen ut så. Det nya personnumret var villkorat med att vara steril och det var inte tillåtet att spara könsceller.
Steriliseringskrav avskaffades
Men bara några månader efter operationen var en lagändring på gång.
– Det var en käftsmäll, säger Sebastian, som alltid velat ha barn.
I dag är han visserligen lycklig över sin dotter, som han fick efter att hans sambo inseminerade från en donator. Men att inte kunna få biologiska barn kommer alltid att vara en stor sorg, berättar Sebastian.
Samtidigt hade han inte kunnat vänta ut lagändringen, menar han.
– Då hade jag tagit livet av mig.
Att inte kunna leva fullt ut och hela tiden riskera att bli avslöjad var för jobbigt. Därför stödjer han en lagändring som gör det lättare att byta juridiskt kön.
– Ju längre tid det tar desto större plåga att behöva leva fel. I bästa fall kan det rädda liv, säger Sebastian, som egentligen heter något annat.