Massdöden i Lund: "En historisk skandal"

Viktkurvorna var som "rutschkanor ner i döden". De mer än 200 patienter som dog på Vipeholmsanstalten i Lund 1941-43 hade i genomsnitt tappat tolv kilo i vikt – och många av dem dog till följd av svält. Författaren och journalisten Thomas Kanger beskriver det som "det största massmordet i svensk modern historia".

Journalisten Thomas Kanger fortsätter i boken "Idiotanstalten" att gräva i bakgrunden till de många dödsfallen på Vipeholmsanstalten i början av 1940-talet.

Journalisten Thomas Kanger fortsätter i boken "Idiotanstalten" att gräva i bakgrunden till de många dödsfallen på Vipeholmsanstalten i början av 1940-talet.

Foto: Andreas Hillergren/TT

Samhälle2021-11-06 11:43

Det har gått 80 år och den han pekar ut som främste ansvarig, chefsläkare Hugo Fröderberg, är död sedan länge. Men Vipeholmsanstalten, som på 1930-talet hade startats för att ta emot Sveriges mest "svårskötta och obildbara sinnesslöa" blev enligt Kanger till en skamfläck i svensk historia, som han önskar att den svenska staten går till botten med.

– Man ska skriva en vitbok, för det här är en historisk skandal och det var staten som hade ansvar.

Han började gräva i Vipeholms historia redan på 1990-talet, men kan inte släppa den. Thomas Kangers nya bok "Idiotanstalten" blir till en anklagelseakt mot chefsläkaren – och mot den svenska staten som inte ingrep.

Vägde 20 kilo

I boken flimrar de förbi – 18-åringen som vägde 20 kilo när han dog och 25-åringen som på tre år rasade från 67 till 45 kilo innan han slutligen dog 1943. På Vipeholm ökade dödligheten med 232 procent under åren 1941-42, skriver Kanger, vilket kan jämföras med övriga statliga sinnessjukhus, där den ökade med nio procent.

Nästan en fjärdedel av de manliga patienterna på Vipeholm dog under åren 1941-43.

Thomas Kanger har gått igenom obduktionsprotokoll och konstaterar likheter mellan Vipeholms avlidna patienter de här åren och de judar som dog i Warszawagettot under den nazityska ockupationen av Polen. De hade haft en likartad viktnedgång, de hade förkrympta inre organ och de dog, precis som gettots judar, av sjukdomar som lunginflammation eller tbc, när de tappat all motståndskraft.

Men vems var felet? Thomas Kanger hävdar att chefsläkaren lät patienterna gå under, eftersom han såg dem som "på förhand livsodugliga".

– Det här var en avsiktlig passivitet. Det var inte så att han mördade dem, men han lät dem gå under.

Till chefsläkare Hugo Fröderbergs försvar har anförts att ransoneringarna av mat under krigsåren gjorde att det helt enkelt inte fanns tillräckligt med mat att ge patienterna och att Vipeholm dessutom fick brist på erfaren personal under den allmänna mobiliseringen då många anställda kallades till militärtjänstgöring.

"Biologisk mindervärdighet"

Men Fröderberg försökte inte skaffa fram mer mat, framhåller Kanger i sin bok. Trots att extra tilldelning skulle sökas till dem med särskilda behov, enligt Statens livsmedelskommission, gjordes aldrig några sådana ansökningar från Vipeholm.

Fröderberg slog inte heller larm när dödligheten började skjuta i höjden och när han väl rapporterade de höga dödstalen till Medicinalstyrelsen (en föregångare till Socialstyrelsen) så gjorde han det på ett vilseledande sätt, enligt Kanger.

Fröderberg hävdade att de som avlidit bara gått ner två till tre kilo i snitt, trots att den verkliga siffran var tolv kilo. Och den höga dödligheten kunde inte förklaras av näringsbrist, slog Fröderberg fast, utan orsaken var enligt honom "biologisk mindervärdighet".

På Vipeholmsanstalten delades patienterna in i sju olika kategorier och de som ansågs mest funktionsnedsatta kallades "nollor". Enligt Hugo Fröderberg var dessa människor "biologiskt sett lägre stående än flertalet djurarter". Om dem skrev han också att "de står rena monstra nära".

Resonerar om avlivande

I ett handskrivet tal 1942 resonerade Vipeholms chefsläkare om huruvida det ibland kan vara berättigat att avliva människor och han kommer fram till att det skulle kunna vara det när det gäller just "nollorna", eftersom han menar att det är meningslöst att hålla dem vid liv och att de utsätts för ett meningslöst lidande. Han tar också upp kostnaden de medför för det allmänna. Men chefsläkaren kommer också fram till att medicinskt avlivande av dessa människor skulle skapa oro och ångest hos många föräldrar.

"Det mänskliga modershjärtat är så egendomligt beskaffat att mödrar kunna älska även dessa barn", konstaterar Hugo Fröderberg och landar i att samhället har råd att bespara människor denna ångest.

Kanger hävdar alltså inte att chefsläkaren aktivt undanhöll vissa patienter mat, men att han avstod från att ingripa trots att han såg hur de rasade i vikt till följd av matransoneringarna.

— Att han lät detta ske berodde naturligtvis på att han menade att de var livsodugliga. Han säger det uttryckligen. Man får tro på vad han säger faktiskt, vad han uttrycker för syn på de här människorna, säger Thomas Kanger.

Sverige måste gå till botten med sin historia, anser han, för att det kan spela roll för framtiden.

– Genom att göra upp med vad som faktiskt hände och ta det statliga ansvaret för det, så förhindrar man att något liknande kan ske igen.

Socialminister Lena Hallengren avböjer att kommentera kravet på en vitbok om Vipeholm, men skriver i ett mejl till TT att berättelserna därifrån "visar på ett fruktansvärt synsätt på människor med funktionsnedsättning som rådde då. Dessa inrättningar är historia, men vi får aldrig glömma bort hur människor behandlades där".

Under hösten kommer socialdepartementet att ha möte med funktionshindersrörelsen för att diskutera det som skedde på Vipeholm.

Fakta: Vipeholmsanstalten

Under åren 1935-1970 vårdades 3 155 personer på den statliga Vipeholmsanstalten. Den startades som en specialanstalt för personer med svåra intellektuella funktionsnedsättningar, som enligt den tidens uttryckssätt var "svårskötta och obildbara sinnesslöa".

Patienterna bar dagtid randiga anstaltskläder och rutinerna var enahanda. Vintertid kom de flesta aldrig ut och även under sommaren låg många till sängs hela dagarna. Uppegående patienter kunde vallas på inhägnade gårdar. Patienter i bättre mentalt och fysiskt skick ingick i arbetslag som skötte det praktiska arbetet på anstalten. Först 1960 inleddes försök med terapeutisk verksamhet.

Patienterna ingick i diverse försök med olika behandlingsmetoder och vårdformer. I ett tal som chefsläkaren höll på 30-årsjubileet 1965 sammanfattade han: "Här prövades elchock, insulin glutaminsyra, lobotomi, kastration och olika vårdformer".

I kariesexperimenten 1945-55 förstördes vissa patienters tänder medvetet genom att de fick äta socker i olika form.

Källa: "Idiotanstalten", Thomas Kanger.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!