Ruth Berlinger var åtta år när andra världskriget bröt ut. Trots att hon var ett litet barn förstod hon att det var andra lagar och regler som gällde för hennes familj. Hon frågade sin pappa varför.

– Han sa att jag var för liten och dum för att förstå och lovade att förklara bättre när jag blev äldre. Nu har det gått 85 år och jag har fortfarande inte fått något svar. Det finns inget svar, ingen logik. Och nu växer hatet igen.

Fram till kriget var hennes barndom lycklig. Familjen var välbärgad, hennes föräldrar kloka och kärleksfulla och hon hade en nio år äldre syster som hon såg upp till.

– Men allt förvandlades till en mardröm på en gång.

Trångt och smutsigt

1940 deporterades alla judar i Warszawa till gettot. 350 000 människor trängdes ihop på en liten yta.

– Det var så mycket folk som tvingades flytta in. Det var hemskt, smutsigt och trångt. Det spreds sjukdomar och löss. Det var inte likt något vi hade kunnat föreställa oss.

– Det fanns bara ett mål – att klara livet till nästa dag.

Döden var ständigt närvarande i gettot. På gatorna låg liken av människor som dött av sjukdom och hunger. Värst drabbade var de barn som förlorat sina föräldrar och bodde på gatan. Ögonen tåras ofta när Ruth Berlinger berättar, men rösten förblir stark.

– Det dog massvis av barn. De såg ut som små trasdockor som låg döda på gatan. Judiska slavar gick runt med dragkärror och samlade ihop dem. Det var ett fruktansvärt arbete.

Men det var inte bara svält och sjukdom som skördade människoliv. De tyska soldaterna i gettot var ett lika stort hot. Bland dem fanns en man som fått öknamnet Frankenstein och som var fruktad av barnen.

– Han hade en hobby och det var att döda barn. Vi visste att träffade man på honom skulle man dö.

Sköt flicka

En gång stod Ruth själv öga mot öga med "Frankenstein". Han log och riktade sin pistol mot hennes huvud och beordrade henne att vända sig om och gå tillbaka till sin port. Hon vände sig och gick, övertygad om att hon skulle dö.

– Sedan gick han runt hörnet och såg en annan liten flicka och sköt henne.

Det var inte enda gången hon undkom döden. Vid en selektering i gettot tvingades hennes familj att gå på knä för att komma till platsen där soldater beslutade vilka som skulle stanna i gettot och vilka som skulle skickas till förintelseläger. Den fasansfulla vandringen tog timmar.

– Vi förstod att vi hade väldigt liten chans att klara oss. Mina föräldrar var i väldigt dåligt skick och jag var liten och utmärglad.

Vid selekteringen skickades man till höger eller vänster – tillbaka till gettot eller till förintelseläger. Två tyska soldater gjorde urvalet. Ruth Berlingers pappa och den ena soldaten såg på varandra. De var gamla affärsbekanta.

– Bara några år tidigare hade de rest tillsammans i Europa. De hade besökt varandras familjer. Soldaten tittade på oss och ropade att vi skulle till höger.

En kort tid före upproret i Warszawas getto lyckades familjen fly och gömma sig utanför gettot. Livet som gömd var ett nytt sorts helvete.

– Vi levde ett abnormt liv, man fick inte synas och höras. Vi fick inte göra ljud, inte gå nära fönstret, inte tända lampan, inte bära skor. Vi fanns inte.

Till det kom ovissheten. Att inte veta hur länge kriget skulle pågå. Den ständiga rädslan för att bli avslöjad. I två år höll familjen sig gömd.

– Alla som gömde judar riskerade sitt liv för det var belagt med dödsstraff. Av de som gömde sig överlevde ungefär sex procent. De andra angavs och mördades.

Till Jerusalem

Efter krigets slut hamnade familjen i Sverige 1945. Några år senare flyttade föräldrarna till Israel där Ruths äldre syster redan bodde. Själv blev hon kvar.

– Jag hade träffat en hemskt trevlig judisk pojke. Det var ett svårt val, men i december firade vi vår 70-åriga bröllopsdag. Det har varit underbart mest hela tiden.

Sedan några år bor Ruth Berlinger och hennes man Salomo i Jerusalem, men de har rest till Stockholm för att närvara vid Förintelsens minnesdag där hon ska tala.

Länge pratade hon inte om sina upplevelser. Det var barnbarnen som fick henne att börja berätta och nu föreläser hon regelbundet vid forskningscentret Yad Vashem för Förintelsens offer i Jerusalem.

Salomo Berlinger flikar in och påminner om Nobelpristagarens Elie Wiesels ord om att den som hör ett vittne blir själv ett vittne.

Ruth Berlinger är medveten om att hon tillhör en krympande skara ögonvittnen och hon fortsätter att berätta, för barnbarnens skull och för att historien inte ska falla i glömska. Även om hon vid det här laget berättat sin historia flera gånger är det fortfarande tungt att i minnet återvända till gettot och åren som gömd.

– Det tar väldigt mycket kraft. Och det fortsätter att spöka på natten.