– Döden är den enda jämlikhetsreformen som gått igenom, den är rättvis.

Börje Olsson får medhållande skratt av sina grannar på Fruängens vård- och omsorgsboende i Hägersten i södra Stockholm. Runt kaffetermos och chokladask har fem äldre personer och två från personalen samlats för en stunds bokstavligt dösnack.

Reidun Saitora som är samordnare på boendet, beskriver att det inte är så lätt att ta upp frågan om döden och den sista tiden i livet.

– Jag har nog tänkt att någon skulle ta illa upp, att det skulle finnas ett motstånd. Men hittills är det ingen som har varit negativ, säger hon.

Kortlek leder till samtal

Äldreboendet ingår som ett av tre i ett pågående forskningsprojekt med syfte att göra den sista tiden i livet så bra som möjligt. Som en del i projektet har personalen fått utbildning och verktyg för att underlätta samtal om den sista tiden i livet.

Som hjälp har de en ”kortlek” med påståenden. Där står till exempel ”Att vara fri från smärta”, ”Att behålla min humor”, ”Att vårdas av personal som jag trivs med”, eller ”Att känna mänsklig beröring”. Ett sätt att använda korten är att de äldre får prioritera de påståenden man tycker viktiga och tillsammans med personalen reflektera över dem.

Inom ramen för projektet har delar av personalen gått en samtalsledarutbildning, och haft samtal med boende och närstående. Att utgå från korten har visat sig leda till prat om livet, händelser, människor och känslor.

– Korten är väldigt bra. Många innehåller frågor som jag haft inom mig men som jag inte har riktigt har formulerat, säger Ebba Svartling, en av de boende.

Döden finns men nämns inte

Hur man än vänder och vrider på det så är äldreboendet en plats där många tillbringar sin sista tid i livet. 2021 var det nästan 40 procent av alla dödsfall i Sverige som inträffade på ett äldreboende. Man vet att en hög andel av dem som flyttar till ett äldreboende avlider inom några månader. Trots det är diskussionen om döden ofta frånvarande.

– När man undviker att prata om döden missar man också att prata om vad som är viktigt i livet, säger Åsa Olsson, specialistsjuksköterska inom äldreomsorgen i Stockholms stad och doktorand vid Karolinska institutet.

Det finns flera studier som visar att äldre människor ofta vill prata om sina tankar kring livets slut men att de inte upplever att de får möjlighet. En av anledningarna är att människor runt omkring ofta tycker att det är ett svårt ämne att ta upp.

I sin forskning undersöker Åsa Olsson hur personal på vård- och omsorgsboenden kan få stöd att lyfta frågor om livets sista tid genom att ha tidiga och strukturerade samtal med boende och närstående.

Hon är övertygad om att den sista tiden kan bli mycket bättre för både den äldre personen och de anhöriga om man pratar mer öppet om det. Då ökar möjligheterna att utforma vården utifrån den boendes önskemål så att den blir mer personcentrerad.

Humor rankas högt

I fikarummet på Fruängsgården går diskussionen vidare kring korten. Samtalet glider in på uppväxtorter, via yoga, datorisering av komjölkning, huruvida det är viktigt att vara ren och snygg och tillbaka till humor. Att kunna skoja med varandra och med personalen tycker alla fem är bland det viktigaste.

– Det blir ju trist att prata om döden hela tiden, vi vet ju hur det slutar, säger Göran Olsson.

På frågan om de har pratat med sina anhöriga om livets slut svarar de flesta nej. Ebba Svartling säger att hon har pratat lite med en släkting om det.

– Jag skulle gärna prata mer men de är så unga så det känns inte helt rätt att ta upp. Men om de skulle fråga svarar jag gärna. Jag pratar gärna om sådant som är svårt, säger hon.

Många aktörer inom äldreomsorgen marknadsför sig genom att berätta om vilka aktiviteter de kan erbjuda de boende, allt från spa till vinprovningar och utflykter. Det kan vara viktigt men är inte något för alla. Kanske vänder man sig mer till de anhöriga än till de äldre människorna?

– Det har tagit ett tag för oss inom äldreomsorgen att inse att vi faktiskt i stor utsträckning sysslar med palliativ vård. Det handlar om en helhetssyn på människan och att verka för livskvalitet livet ut, säger Åsa Olsson.

Inte för alla

Måste man då prata om döden? Alla kanske inte vill? Den som inte alls vill prata om döden ska självklart inte behöva göra det, säger Helene Åvik, forskare vid Lunds universitet.

– Men min erfarenhet är att de äldre ofta gör försök till dessa samtal men inte alltid får gehör. De kan säga saker som att ”snart är det min tur” eller ”jag har inte lång tid kvar nu”. Inte sällan viftar anhöriga och personal bort det. De ger svar som att ”Äsch, nu pratar vi om roligare saker”.

I sin egen forskning har Helene Åvik bland annat undersökt hur personal på särskilda boenden uppmärksammar tidiga tecken på döden. Det handlar bland annat om att gå igenom sitt liv från barndomen, bli mindre intresserad av att delta i sociala sammanhang och nedsatt aptit. Saker som kan inträffa veckor eller månader innan döden.

– Först ställde sig deltagarna sig frågande, men när vi började prata i grupperna kände personalen igen alla tecken. Men det är ingenting man pratar särskilt mycket om, säger Helene Åvik.

– Ett sätt är att ta upp frågan redan när man flyttar in till ett särskilt boende. Då visar man för den äldre och för anhöriga att det är okej att prata om det. Det handlar inte om att man måste prata om döden specifikt, det kan till exempel vara samtal om livet som varit och lyfta begrepp som palliativ vård, säger hon.