Under veckan som gått har bilden av vilka som deltog i upploppen i samband med den högerextreme Rasmus Paludans koranbränningar klarnat.
Kända kriminella har identifierats bland de som attackerade polisen – men även kvinnor och barn fanns bland angriparna, enligt polis och åklagare.
– Det är unga män företrädesvis, även medelålders män, men också flera kvinnor med sina barn som kastar sten, eller när barnen kastat applåderar de och hejar på, sade åklagare Eva Nemec Nordh i Linköping till SR.
Det är oklart hur många mammor som var aktiva i våldet och om någon delgivits misstanke om brott. TT har sökt åklagaren.
Enstaka mammor
Garip Günes jobbar som kontaktperson för ungdomar vid Rinkeby/Kista stadsdelsförvaltning och var på plats på långfredagen för att försöka lugna ner situationen.
Han såg med egna ögon hur mammor skickade fram sina barn för att kasta sten och mammor som själva kastade sten.
– En mamma skröt för sin vän om att hennes son kommit dit för att kasta sten på "idioten som skulle bränna koranen", och killen var inte mer än elva-tolv, säger Garip Günes.
Han vill samtidigt betona att de flesta som dök upp i Rinkeby inte deltog i våldet, och att det också fanns mammor som uppmanade de enstaka mammor han såg kasta sten att sluta.
– Vi som försökte lugna situationen fick också jättemånga att lyssna.
Vi-och-dom-känsla
Iman Elmi, förälder och nattvandrare i Rinkeby, var inte själv där men tror att känslorna rann över för många vanliga boende.
– Det var fredag, ramadan och det var koranen som brann. Han (Paludan) tryckte på en väldigt känslig punkt. När det händer sådana saker kan man ibland göra något man inte borde ha gjort, säger hon.
Garip Günes beskriver det som att "alla spärrar släppte".
– För en del är Koranen viktigare än familjen. Många tappar fattningen och tänker inte överhuvudtaget. Det var därför man kastade sten och lät sina unga kasta sten, säger han.
Men känslor av utanförskap kan också ha spelat roll, tror han.
– Den här vi-och-dom-känslan. Den bidrar kanske till att man förknippar polisen med honom (Paludan), och man ser det som att poliserna är likgiltiga inför honom och tillåter honom att bränna och bara står och tittar på.
"Enorm frustration"
Magnus Hörnqvist är professor i kriminologi vid Stockholms universitet och studerade Husbykravallerna 2013. Han ser flera likheter mellan upploppen då och nu.
– Vi såg liknande scener där, mestadels killar runt 20 år som kastade sten, och sen var det jättemånga ute och alla mer eller mindre hejade på och konfronterades med polis, säger han.
Han framhåller att det fortfarande är oklart i vilken utsträckning mammor och barn deltog i påskupploppen. Men det som var bakgrunden till upploppen 2013 – det gäller också nu, säger han.
– Grundorsaken är en enorm frustration över situationen som man lever i.
Många i utsatta områden lever trångt, har svårt med jobb, svårt att hitta en bra skola och bristande kontakt med myndigheter. Men för att begå upplopp krävs också en upprördhet, beskriver han.
– Man känner att man borde ha fått nånting som man inte fick. De vi intervjuade efter Husbyupploppen upplevde ett jättesvek från samhällets sida. Man trodde att man var en del av det svenska samhället, man trodde på välfärdsstaten – men det man fick var polisen. Det var myndighetsrepresentationen, inte en bra skola eller jobb.
Grundproblematiken kvarstår
TT: Det har satsats enorma resurser på de här områdena – vad är det de inte fått?
– Det handlar om en känsla av oförrätt. Man känner sig fruktansvärt utestängd och då hjälper det inte att säga att "vi satsar jättemycket här, förstår du inte det?", säger Magnus Hörnqvist.
Koranbränningen blev den tändande gnistan till kravallerna, men det underliggande bränslet är alltså den sociala och ekonomiska utsattheten som många i de invandrartäta förorterna lever i – och där har egentligen inte mycket hänt sedan 2013, enligt Hörnqvist, som anser att samhället tittar åt helt fel håll.
– Skulle vi göra ett nytt forskningsprojekt på de här upploppen skulle vi hitta exakt samma förklaringar som 2013. Alla de inslag som nu förekommer – uppgifterna om mammor, om utländska kontakter, religiösa element – kommer att falla bort. Det är nyanser, men grundproblematiken är oförändrad.
Inte bli provocerad
Även Iman Elmi tror att svårigheter i det vanliga livet kan ha spelat in när vanliga boende deltog i stenkastningen.
– Det kan hända att man känner en sådan besvikelse som man vill ta ut på någon, säger hon.
Själv ser hon poliserna i området som hjältar som står på de boendes sida.
– De borde inte ha mötts av stenkastning.
Vad gäller Paludan tycker hon att det är viktigt att inte låta sig provoceras.
– Personligen berör det inte mig att han brände koranen, för jag har egna kopior av koranen hemma och de försvinner inte ur mitt liv för att han bränner ett exemplar.