Det är inte längre bara kriminella själva som utgör måltavlor i uppgörelser och konflikter. Allt mer tyder på att även familj och vänner riskerar råka illa ut, konstaterar Peter Svensson, som själv har ett kriminellt förflutet, efter utvecklingen i Uppsala.

– Anhöriga har alltid drabbats. Det skiljer sig nu är att måltavlan är de anhöriga, säger han.

– Min största rädsla är att det mönstret inte kommer att försvinna.

"Kommer de att skjuta hos oss?"

Under 1990-talet och början av 2000-talet var han medlem i Brödraskapet Wolfpack, men lyckades 2008 hoppa av. Nu har han i över tio års tid arbetat med att hjälpa andra att hoppa av, och är i dag engagerad i avhopparverksamheten Initium stöd och skyddat boende.

Dit hör anhöriga ofta av sig – men efter den senaste tidens händelser i Uppsala ringer fler. Samtalen kommer alltid "i en jämn ström", men när något stort, som våldsvågen i Uppsala uppmärksammas, så ringer fler, berätta Peter Svensson.

– Så kommer frågorna: "Om vår son är kriminell och tillhör ett nätverk, kommer han tvingas att ha ihjäl någon? Kommer de att skjuta hos oss? Kommer det här drabba oss?"

Efterlyser mer resurser

Oron varvas med skuld och skam och anhöriga blir ofta medberoende i sina barns kriminalitet. Många belånar bostäder, tömmer pensionskonton och skuldsätter sig. De oroar sig för att barnen ska utsättas eller till och med dödas om de inte betalar.

– Oftast möjliggör de den kriminella karriären omedvetet, och de känner sig som misslyckade föräldrar, säger Peter Svensson.

Utöver det riskerar familjen själv att bli måltavla. Men vem hjälper dem? Vart kan de ringa?

– Det finns ideella organisationer som försöker, men det har aldrig räckt till. Behovet är större, säger Peter Svensson som fortsätter:

– Ska man gå till socialtjänsten och säga: "Jag har en kriminell son"? Kommuner vet ju ofta inte heller hur de ska hantera det.

Det krävs mer resurser för att stötta familjerna, anser Peter Svensson.

– Om vi ska ta hand om barn måste vi också ta hand om föräldrarna.