– Det ligger i nätverkens natur att skydda sig från polisens insyn. Det finns vedertagna normer som säger att man inte ska skvallra på sina vänner, det innebär att man har tystnadsplikt för de brott som sker, säger Anna Jonsson, utredare på Brottsförebyggande rådet (Brå).
Hon är en av författarna till Brås rapport om tystnadskulturer, som kom 2019. Myndigheten undersökte flera olika fokusområden, som brott inom hederskontext, inom eller mot organisationer och vid relationsvåld. De kriminella nätverken uppvisade en av de tydligaste tystnadskulturerna.
– Det handlar om att det finns ett stort avstånd till polisen, eftersom det finns ett motsatsförhållande. Där är den första spelregeln att man helt enkelt inte ska prata med polisen, säger Jonsson.
Får status
Det finns flera mekanismer bakom tystnaden inom just kriminella nätverk, där en av dem handlar om att man har vinning av den.
– Det kan vara att man får status eller avancerar i nätverket. Det andra är att man känner lojalitet eller samhörighet med gärningspersonerna, det kan vara vänner eller personer som man har vuxit upp med, så man pratar inte med polisen av den anledningen, säger Jonsson.
En tredje mekanism handlar om rädsla för våld om man pratar med polis, att det finns risk för att man själv, eller ännu värre ens anhöriga straffas. Vad som väger tyngst i sammanhanget – kulturen eller rädslan – är svårt att svara på, enligt Anna Jonsson, men utredarna såg i andra sammanhang att brottsoffer eller vittnen ofta ser flera parallella skäl att vara tysta. Att det finns som olika lager av tystnad.
– De här olika lagren kan grunda sig på vilka föreställningar man har på rättsväsendet, om man har förtroende eller inte, vilken känslostämning man har eller vilken samhörighet man har med gärningspersonen. Så det är svårt att separera kultur och rädsla, eftersom de snarare kan haka i varandra, förklarar Anna Jonsson.
Rykten sprids
Utredarna konstaterar också att det finns en spridningseffekt av tystnadskultur. Den kan röra sig från den kriminella miljön till personer som inte alls har med kriminaliteten att göra, exempelvis ungdomar eller boende i socialt utsatta områden. Detta kan ske genom medierapportering eller ryktesspridning där grupperingarnas kapacitet att utöva våld förmedlas, säger Anna Jonsson.
– Konsekvensen blir att personer även utanför miljön inte vågar lämna uppgifter till rättsväsendet som är av stor vikt för att kunna lösa brott. Det kan bli den effekten, samtidigt som kriminella kan få fritt spelrum på vissa platser, till exempel att man hanterar narkotika helt öppet utan att någon vågar berätta om de brott som sker, säger Jonsson.
Lämna miljön
Även om tystnadskulturen är djupt rotad inom de kriminella nätverken finns trots allt situationer där det kan förekomma att man pratar med rättsväsendet. Exempelvis om man fått en hotbild riktad mot sig, eller om någon i grupperingen känner sig förfördelad och börjar lämna underrättelser till polisen. Att någon får lite avstånd till den kriminella miljön, som vid en anstaltsvistelse, kan också påverka.
– I de kriminella kretsarna är ofta en förutsättning för att man ska prata med polisen att man lämnar den här miljön. Därför är avhopparverksamheter centrala. Men även kommunernas sociala insatsgrupper, där handlar det om att bryta den här involveringen av barn och unga i de här miljöerna med tystnadskulturer, säger Jonsson.