Förhoppningen om att utbrottet av ebola skulle begränsas grusades i helgen när elva fall påträffades i huvudstaden Kampala. Det har gått lite mer en månad sedan de första fallen konstaterades den 20 september. Den smittsamma och dödliga virussjukdomen upptäcktes då i Mubendedistriktet drygt åtta mil väster om huvudstaden Kampala.
Två dagar efter det att utbrottet konstaterats åkte sjuksköterskan Annelie Eriksson från svenska Läkare utan gränser (MSF) till Uganda för att hjälpa lokala myndigheter och sjukvårdsorganisationer att organisera arbetet och få till en smittspårning för att hindra en skenande spridning.
Isolering avgörande
På bara några dagar hade ett ebolacenter etablerats vid sjukhuset i Mubende. Det är avgörande att snabbt få till sjukvårdslokaler där smittade och misstänkt smittade kan vårdas isolerat och att personal och anhöriga använder skyddsutrustning och följer hygienråd.
– Uganda är ett förhållandevis välfungerande land och samarbetet fungerar bra. De har också erfarenhet av tidigare utbrott. Till skillnad mot östra Kongo där jag arbetade under ett stort ebolautbrott så har Uganda inga pågående inre stridigheter. Det underlättar jättemycket när vi arbetar med sjukvård, smittspårning och information, säger Anneli Eriksson, som nu är tillbaka i Sverige igen.
Men det finns en stor skillnad jämfört med tidigare utbrott. Den så kallade Sudan-stammen som nu sprids är en variant av viruset som det ännu inte finns något godkänt vaccin eller effektiva behandlingar mot. Det skiljer det från bland annat Zaire-stammen som förekommit tidigare.
– Vi kan ge smärtstillande och läkemedel mot illamående. Vi kan också ge dropp och näring så att patienterna inte torkar ut av de diarréer och kräkningar som ofta är kraftiga. Vi smittspårar men kan inte erbjuda vaccin som skydd. Det påminner om utbrotten för åtta år sedan innan vi hade vaccin och behandling med monoklonala antikroppar, säger Anneli Eriksson.
Lätt missa diagnos
Fem veckor efter utbrottets start har 95 fall konstateras varav 28 avlidit och 34 har tillfrisknat, enligt det ugandiska hälsodepartementet.
Ebola smittar genom kroppsvätskor som svett, saliv och blod. Det räcker med en liten mängd virus för att bli smittad, till exempel att peta sig i näsan efter att ha varit i kontakt med en infekterad person, eller ha tagit på fuktiga lakan där denne har legat. Ett problem är att flera av symtomen är gemensamma med andra infektionssjukdomar som malaria, vilket riskerar att fördröja diagnosen.
Ju sjukare en person blir desto mer virus finns i kroppen och de finns kvar även efter det att den sjuke har avlidit. Därför är hanteringen av döda viktig och begravningar kan bli stora smittkällor. Att anhöriga inte får komma nära sina avlidna släktingar kan ge upphov till misstänksamhet, berättar Anneli Eriksson, vilket är problematiskt eftersom tilltro till sjukvården är avgörande för att bromsa smittspridningen.
Restriktioner införda
TT: Var du själv orolig att blir smittad?
– Självklart. Det måste man vara och hela tiden tänka på hur man beter sig och att man skyddar sig rätt.
Nu tar hon tempen varje dag och är extra uppmärksam på hur hon mår, vilket man enligt Folkhälsomyndighetens rekommendationer ska göra tre veckor efter hemkomst från ett område med pågående ebolautbrott.
Till en början av utbrottet höll Ugandas president Yoweri Museveni en lugn profil och menade att det inte var nödvändigt med några särskilda restriktioner. Men så när ett dödsfall inträffade i närheten av huvudstaden Kampala svängde han och beordrade avstängning av de drabbade regionerna. Under tre veckor från i lördags får människor varken lämna områdena eller ta sig dit. Ett nattligt utegångsförbud har införts och exempelvis marknader, barer och kyrkor stängts.
– Börjar det spridas snabbt i Kampala kan det få förödande konsekvenser, säger Anneli Eriksson.
