Strax före nyår fick även södra Sverige snö, och många barn ville ut och åka pulka. Och vad passade bättre än backarna inne på den stora Skogskyrkogården i Stockholm? Men det var ett tilltag som inte passade alla.
Debatten lät inte vänta på sig. "Sörjande ska inte behöva se upp i backen" skrev ledarskribenten Frida Park i tidningen Dagen. ”Klart att man ska få åka pulka på Skogskyrkogården”, kontrade Victor Malm i Expressen.
Frågan är bara ett exempel på att kyrkogårdar är offentliga platser, vars funktion långsamt förändras. Gamla tiders oskrivna regler om att tala tyst och uppträda stillsamt ersätts med nya.
Gränserna utmanas
– Det är ett växande fenomen. Det som hänt i Sverige de sista 20 åren är att vi blivit mer internationella. När det gäller städernas begravningsplatser används de mycket som parker, säger Jan-Åke Aggedal, docent i praktisk teologi vid Lunds Universitet.
Gränserna för vad man får göra och inte göra utmanas. Det är inte ovanligt att folk tar sin lunchmacka på Klara Kyrkogård i Stockholm. Eller solbadar, ibland topless, i gräset på Stampens kyrkogård i Göteborg. Och kyrkogårdsbesökare kan stöta på både joggare, lekande barn, rastande hundar, cyklister och folk som grillar.
– Det är en generationsfråga. En yngre generation säger "Äntligen har ni fattat", men pratar man med äldre tycker de ofta att vi rör oss ute i gränslandet, säger kyrkogårdschefen Lars Öhrn i Borås.
En annorlunda plats
För en kyrkogård är inte bara en park. Det är samtidigt något mer.
– Vi har sett i forskningen att människor behöver platser som är annorlunda, heliga platser, oavsett vad man lägger i det. Det kan vara minnesmonument, som Estoniamonumentet. Det är en helig plats även om det inte ligger på en kyrkogård, säger Jan-Åke Aggedal.
Och vid dessa heliga platser förväntas människor uppträda på ett annorlunda sätt, med respekt för heligheten. Vad det sedan innebär finns det nästan lika många åsikter om som det finns besökare.
Medan några ondgör sig över pulkaåkande barn finns det kyrkogårdsförvaltningar som tänker annorlunda. På kyrkogården i Brämhult utanför Borås har man anlagt ett utegym för att locka motionärer. Och Lars Öhrn poserar glatt i lokalpressen på en pulka i en backe på Sankt Sigfrids kyrkogård i samma stad.
Viktigt att våga pröva
– Det är viktigt att våga pröva och utmana. Det händer något i samhället. Jag tycker det är helt naturligt. Vi har fina gräsytor. Om vi använder dem med förnuft och respekt så går det bra, säger Lars Öhrn.
På Skogskyrkogården i Stockholm ligger dock backen alldeles bredvid flera begravningskapell och ett krematorium, och är kanske just därför olämplig för lek och stoj.
På andra platser försöker man locka människor till kyrkogården av andra skäl än att besöka gravar. På flera kyrkogårdar i Blekinge har det förekommit mycket skadegörelse de senaste månaderna. Nu funderar man på motdrag.
– Vi ventilerar flera åtgärder, bland annat utegym och lekplatser. Det är några av förslagen vi håller på att titta på. Tanken är att mer rörelse på kyrkogården på dagtid skulle avskräcka dem som utför skadegörelsen, säger Alf–Håkan Håkansson, kyrkogårdsföreståndare vid Gammalstorps kyrka i Sölvesborg.
Och Katarina Evenseth, ordförande i föreningen Sveriges kyrkogårdschefer, är inne på samma tanke.
– Fler människor gör kyrkogården tryggare, det blir inte lika attraktivt för det klientel som inte ska uppehålla sig där, säger hon.
Pedagogiskt ansvar
Samtidigt efterlyser hon aktiva insatser från kyrkogårdsförvaltningarna som tydliggör vad det är som gäller. Det skulle hjälpa människor att förstå gränserna.
– Vi måste ta vårt pedagogiska ansvar och informera om hur vi vill att det ska vara på en kyrkogård. Vad är det som gäller? Vad får jag göra? Vad ska jag ta hänsyn till?
Jan-Åke Aggedal menar att det till slut ändå handlar om våra värderingar.
– Det är en etisk fråga hur vi förhåller oss till varandra. Vi kanske behöver tänka ett varv till och fråga oss: Om en av mina anhöriga låg begravd här, skulle jag då vilja att detta sker? Det handlar om respekt för varandra. Respekt både för levande och döda.
