Abdullahi Aress och hans fru vaknade på lördagsmorgonen den 15 april av att deras hus i Khartum skakade. Striderna mellan armén och de paramilitära styrkorna RSF (Rapid Support Forces) hade brutit ut och explosioner och skottlossning genljöd i den sudanesiska huvudstaden.
– Jag satte på teven och såg på nyheterna att det var strider i Khartum. I det läget var det bara att låsa dörrarna och hitta det första bästa skyddsrummet i huset, säger Abdullahi Aress.
Allt eftersom striderna fortsatte rasa, vatten- och elförsörjningen slogs ut och förnödenheterna började sina, insåg Aress att situation inte längre var hållbar. Han och frun var tvungna att evakuera huvudstaden för att ha en chans att överleva.
– Maten och vattnet som vi hade höll på att ta slut. Det gick inte att handla eftersom affärerna inte var öppna. Och även om de var det i vissa stadsdelar där striderna inte var lika intensiva, så var leveranserna begränsade, säger han.
Ombads packa sina väskor
Samtidigt pågick ett intensivt arbete hemma i Sverige för att få hem utsänd personal och deras anhöriga från det krigshärjade landet.
Aress berättar att de hade ständig kontakt med Sida och utrikesdepartementet och att de på lördagen, en vecka efter att striderna brutit ut, fick klartecken från UD att påbörja evakueringen.
De ombads packa sina väskor och dagen därpå bege sig till den franska ambassaden. Därifrån transporterades de med bussar och bilar, eskorterade av fransk militär, till en militär flygbas norr om Khartum.
Konvojen var vid några tillfällen under resans gång tvungen att göra ändringar i sin rutt på grund av oroligheter, men det lade inte Abdullahi Aress märke till. Han noterade dock att resan tog ovanligt lång tid.
– Normalt tar resan 40 minuter, men den tog nästan två timmar, säger han.
"Det gör mig förtvivlad"
Från flygplatsen flögs de vidare, först till Djibouti och sedan Etiopien, innan de på tisdagsmorgonen landade på Arlanda i Stockholm.
Abdullahi Aress berättar att det visserligen är skönt att vara hemma hos nära och kära igen, men att en känsla av maktlöshet gentemot sudaneserna gnager inom honom.
– Jag tänker på dem i Sudan som utsätts för ständig beskjutning och saknar tillgång till både mat och vatten. Människor lider varje timme. Det finns vilja att hjälpa till, men vi kan inte göra det på grund av striderna.