För några år sedan dömdes en svensk förskoleanställd i tingsrätten för grova sexuella övergrepp på tre flickor på förskolan. Bevisningen mot honom bestod av barnens vittnesmål. Mannen, som hela tiden hade nekat till anklagelserna, överklagade domen till hovrätten. Och där tog fallet en helt ny vändning.

För då kallades en expert på rättspsykologi in, som kunde peka på stora svagheter i vittnesmålen. Oroliga föräldrar hade påverkat flickornas berättelser, polisförhören hade inte gått till på rätt sätt och utsagorna innehöll både motsägelsefulla och osannolika detaljer. Det fanns heller ingen stödbevisning som kunde styrka de påstådda gärningarna. Hovrätten friade mannen.

Falska minnen

Detta är bara ett av många exempel på hur problematiskt det kan vara när barn förhörs på fel sätt. Konsekvenserna kan gå åt båda håll – en skyldig kan gå fri likväl som en oskyldig kan dömas för något hen aldrig gjort.

– Om barn utsätts för väldigt suggestiva metoder riskerar man att barnet påverkas av det. Då kan det vara väldigt svårt att ta ett fall till rätten. Och små barn är väldigt sårbara för suggestiva metoder, i värsta fall kan de utveckla ett falskt minne av något som inte hänt, säger Mikaela Magnusson, doktor i psykologi vid Göteborgs universitet.

Hon har precis presenterat en avhandling där förhör med små barn har studerats. Barn som vittnen har växt till ett av de större forskningsområdena inom rättspsykologin, men fokus har främst legat på vad som kan gå fel och hur man inte ska göra. Mikaela Magnusson ville i stället studera hur man faktiskt kan hjälpa barnen att berätta om brott.

– Ofta finns väldigt lite stödbevisning när barn har blivit utsatta, det är barnets utsaga som blir avgörande. Därför är det så viktigt att de här förhören håller en bra kvalitet, att man hjälper barnen att berätta, säger hon.

Tidspress

Avhandlingen innehåller bland annat en enkät med barnförhörsledare, som beskrev förskolebarn som särskilt svåra att förhöra. Detta på grund av deras begränsade verbala förmågor och korta koncentrationsförmåga.

– Det påverkar hur man kan förhöra barnen, de måste arbeta under stor tidspress. De har bara en begränsad tid innan barnet är för trött och det är svårt att styra in barnet på ämnet utan att vara ledande, säger Mikaela Magnusson.

En granskning av svenska domar om sexuella övergrepp mot barn i förskoleålder, där stödbevisning fanns, visade att de flesta barnen kunde berätta om övergreppen i polisförhör, men att det fanns försvårande faktorer.

– Till exempel att barnen inte ville göra sin förälder ledsen och att de upplevde mycket skam och skuld kring övergreppet, säger Magnusson.

Hon utförde också flera experiment med förskolebarn. Bland annat undersöktes hur barnen berättade om en vuxen hade sagt att något de upplevt tillsammans ska vara deras hemlighet – en vanlig metod hos förövare. Resultaten visade att få barn berättade om hemligheten när de fick en öppen fråga om vad som hade hänt, men vid mer specifikt ställda frågor så berättade majoriteten.

– Den studien var lite unik. Vår yngste deltagare var två år och åtta månader och vanligtvis brukar man inte inkludera barn under tre år i forskningsstudier om vittnesförhör. Men vi såg att han kunde ge en kort men korrekt utsaga.

Triggar fantasin

Ett annat experiment testade hur det påverkade om förskolebarnen fick rita under förhöret, något som har haft god effekt på större barn. Det gjorde varken från eller till hos de mindre barnen – så länge förhörsledaren frågade om riktiga händelser.

– När vi frågade barnen om saker som inte har hänt såg vi att ganska många barn började hitta på detaljer. Så det kan vara farligt att använda ritande samtidigt som man använder ledande frågor.

TT: Deras fantasi triggas igång när de ritar?

– Ja, det är det vi spekulerar kring. Barnen är så vana att fantisera och rita, så det kan finnas en risk med det. Det vi också såg som viktigt är att vi som vuxna inte ska tolka barnens teckningar. Det visar internationell forskning också, att det är väldigt lätt att vi feltolkar vad de målat.

Mikaela Magnussons slutsats är att förskolebarn kan vara tillförlitliga vittnen, men att det ställer höga krav på kompetensen hos den som förhör. Bland annat rekommenderar hon att barnförhörsledare får specialutbildningar i hur man förhör också små barn, något som sker i Norge och Finland.

– Det är också viktigt att tänka på att barnförhöret bara är en del av utredningen, en av pusselbitarna. Man behöver utreda allting runt omkring, och utreda alternativa hypoteser till brottsmisstanken.