Överlevande positiva till dyk vid Estonia

Jonathan Lindström förlorade båda sina föräldrar den där septembernatten 1994 då passagerarfärjan Estonia förliste på Östersjön. Han har upplevt de senaste månaderna som plågsamma, då han fått återuppleva sorgen, och han är djupt kritisk till den dokumentär som gjorts som avslöjat okända hål i skrovet.

Enligt hans mening är hålen inte av särskilt stor betydelse.

– De här två betydelselösa hålen har i min mening uppstått när båten slagit i botten, säger Jonathan Lindström.

Gör om lagen

Under fredagen blev det känt att Statens haverikommission (SHK) vill se ändringar i gravfridslagen för att kunna genomföra dykningar vid vraket. Regeringen går myndigheten till mötes och kommer att omarbeta lagen under nästa år, enligt inrikesminister Mikael Damberg (S).

Jonathan Lindström tycker att det är bra att nya dykningar görs, men inte för att räta ut eventuella frågetecken, utan för att stilla konspirationsteorier kring förlisningen. Den rimliga förklaringen till att Estonia sjönk är enligt Lindström, precis som haverikommissionen kom fram till 1997, att svaga fästen fick bogvisiret att falla av och vatten att forsa in genom fören.

Hans bild är att dokumentären vinklat materialet till att framstå som att Estonia blev rammat eller utsatt för något sprängattentat.

– Den har lyckats vända opinionen och blåsa liv i gamla konspirationsteorier. Därför tycker jag nu att det är bra att man gör undersökningen och visar vad som orsakat hålen, säger Jonathan Lindström.

"Motstånd i regeringen"

Anders Eriksson var själv ombord på fartyget den 28 september 1994. Som överlevare hade han på förhand tagit del av mycket av den information som haverikommissionen presenterade på fredagen. Han anser att kommissionen fått ett för smalt uppdrag när myndigheten ska fokusera på undersökningar kring hålet och tycker att det behövs en bredare utredning om katastrofen på nytt.

Hans oro kretsar kring att arbetet nu inte blir gjort utan partsintressen och vill att oberoende observatörer deltar vid dykningarna. Men nya dyk är ett steg framåt, säger han.

– Det är väldigt positivt, man måste börja någonstans.

Sjunkförloppet är ett annat frågetecken som Eriksson har. Fartyget slog inte runt, och sjönk snabbt. Samtidigt hördes inte överlevare som vittnen 1994.

– Det har funnits ett motstånd mot att göra om och göra rätt, även uppe i regeringen.

Förhörs som vittnen

Nu kommer dock samtliga svenska överlevare att erbjudas att lämna sina vittnesmål för första gången, berättar den tidigare riksdagsledamoten (S) och överlevaren Kent Härstedt. Intervjuerna med SHK inleds i januari.

– Det är första gången Statens haverikommission samlar in den informationen.

Härstedt välkomnar att processen går vidare med nya dykningar, men anser likt Eriksson att frågan är större än hålet och pratar också kring sjunkförloppet. Det behovs en grundläggande utredning och ett många frågor saknar svar, enligt Härstedt.

Hänvisningar till att Estonia är en gravplats, och att man därför inte bör dyka där, är han kritisk till.

– Det är precis som om man inte skulle gå nära en dödsolycka i trafiken för att utreda vad som har hänt. Så går det ju liksom inte till. Man kan inte hålla de döda gisslan för att inte utreda varför de dog.