Lagom till vårens premiär av pjäsen ”Maj”, om hemmafrun med samma namn utifrån en romansvit av Kristina Sandberg, stängde Dramaten ned på grund av pandemin. Det blev en lång sommarledighet för skådespelaren Gunnel Fred, då hon bland annat har passat på att läsa in ljudböcker.

– Jag tycker mycket om det. Men det är en balans hur mycket man ska gestalta. Jag brukar färga rösterna lite grann så man kan hålla isär dem, men det får inte bli radioteater.

Snart börjar repetitionerna inför höstens premiärer på Dramaten. Först ut är ”Den sårade divan”, därefter drar arbetet med uppskjutna ”Maj” igång igen.

Gärna tragik

Gunnel Fred har framför allt gjort lite allvarligare roller, men är inte främmande för det komiska. Många minns nog serien "Lorry" på 1990-talet där hon var med under en säsong. Det var i samband med det som hon och Lorrymedlemmen Peter Dalle blev ett par under flera år.

Den senaste komiska rollen för Gunnel Fred var i farsen ”Förlovningen” på Dramaten förra våren.

– Jag gjorde en manlig butler med smoking och pomaderat hår. Att spela man är kul, det blir en gratisdistans som är tacksam, jag blir friare i kroppen på något sätt.

Men det är i tragedierna hon har känt sig mest hemma, inte minst i de antika dramerna med dess stora känslor och många gånger djupa sorg. Särskilt när hon var yngre kunde hon bli jättelycklig om hon fick spela en plågad Andromake.

– Det är väl det att jag inte är rädd för mörkret. Jag slogs med depressioner i ganska många år så det har funnits mycket material att ösa ur av ångest och sorg. Det är inget som skrämmer mig, tvärtom, det är som om mina erfarenheter har hjälpt mig på något sätt.

Konstnärlighet

Hon tror att hennes depressiva drag beror på en kombination av ärftlighet, personligt temperament och händelser i livet. När hon fick professionell hjälp mildrades problemen.

– Det sägs ju också att sådant brukar avta med stigande ålder och det har det gjort. Jag blir inte låg på samma sätt som när jag var ung. I dag är det mera som en högkänslighet som kan vara en tillgång, inte minst som skådespelare. Jag har väldigt lätt att leva mig in i andra människor.

Det var redan från början självklart för Gunnel Fred att hon skulle hålla på med något konstnärligt. Hon växte upp i en familj där det lästes mycket och där musik och teater hörde till vardagen.

Länge var det cellon hon ägnade sig mest åt, men sedan växte sig teaterintresset störst. En engagerad lärare på mellanstadiet lät barnen uppträda och spela teater och tog med Gunnel på hennes första vuxenföreställning, ”Hamlet” med Jarl Kulle på Stockholms Stadsteater.

– Då förstod jag att det kunde vara ett yrke!

I tjugoårsåldern fick hon syn på en annons om att provfilma för ”På palmblad och rosor” och hon fick rollen. Den gick på tv 1976 och fick ett stort genomslag, och särskilt uppmärksammad blev en scen där Gunnel Fred sitter naken i en bastu tillsammans med tre lika nakna män.

– Det var den där 70-talsnakenheten. Det var inget ovanligt på tv då men jag tror jag aktiverade alla knäppskallar i hela Sverige. Jag blev förföljd och folk tog kontakt. Som tur var hade jag lägenheten uthyrd till en kompis när filmen sändes, hon höll på att bli tokig för att det ringde dygnet runt.

Snälla tanter

Rollen gav henne flera filmjobb, bland annat i ”Jack” (1977) men den offentliga uppmärksamheten som filmandet förde med sig skrämde henne. Hon började säga nej till film och tv och funderade på att ägna sig åt något helt annat.

Sedan träffade hon skådespelaren Stefan Ekman och när hon blev med barn blev det en naturlig paus. När hon sedan ändå insåg att det var skådespeleri hon ville ägna sig åt sökte hon scenskolan och kom in.

– Efter det har det varit mer teater än film för min del. Där är uppmärksamheten inte så farlig, det är mest någon som är snäll på bussen. Och mest… tanter skulle jag säga, men nu är jag ju själv tant, säger hon och skrattar.

Som det känns nu kommer hon att arbeta kvar på Dramaten till pensionsåldern 69 år.

– Man vet ju aldrig med livet men skådespelandet är så roligt fortfarande.