För några veckor sedan meddelade svenska Försvarsmakten att man rustar för att kunna slå ut drönare genom nyinköpta system. Försvarets syn på de potentiella problemen skiljer sig inte särskilt mycket från andra länders.
– Tidigare har grupper med små resurser inte haft tillgång till luften, de kunde inte utföra flyganfall. Det har förändrats i takt med utvecklingen av civila drönare. För några hundra dollar kan du köpa något som flyger och som kan utrustas med vapen, säger Arthur Holland Michel, drönarexpert och verksam vid bland annat stiftelsen Carnegie council for ethics in international affairs.
"Inget hot tidigare"
De små drönarna har de senaste åren skapat problem för militären. När en anställd på en av USA:s säkerhetstjänster på sin fritid råkade krascha en drönare på Vita husets gräsmatta i januari 2015 blev det en ögonöppnare för vad de små obemannade farkosterna skulle kunna leda till.
De civila varianterna kan ännu inte bära särskilt mycket vapen, de är heller inte särskilt träffsäkra jämfört med exempelvis en prickskytt eller en självmordsbombare, enligt Holland Michel.
– På det sättet är de inte något ultimat vapen. Men de har fördelen att de är väldigt svåra att försvara sig emot, för de har aldrig ansetts som ett hot tidigare.
De kan användas till att skrämma slag på en folksamling, bära en granat eller mindre sprängladdning, användas i lönnmordförsök eller utnyttjas till övervakning och spioneri. Drönarna kan flyga några meter över huvudet eller på hundra meters höjd, ett svårförsvarat område.
– Ingen har tänkt att man behöver försvara det luftrummet från små långsamma plastmanicker, säger han.
Dyra robotar – billiga drönare
Att slå ut drönarna är en tvådelad utmaning. Den första handlar om att upptäcka och följa dem. Det kan ske med hjälp av radar, radiovågor, kameror, infraröda system eller mikrofoner. Ofta används en kombination.
Därefter behöver drönaren oskadliggöras. Även det kan ske på en mängd olika sätt.
– Det vanligaste är att störa radiosignalen mellan drönaren och dess pilot, eller mellan drönare och satellit. Det finns även system för att ta kontroll över drönaren – hacka den – och kunna landa den där man vill, säger han.
Det finns också system för att skjuta ned drönaren.
– Det kan röra sig om nät, laser, att skjuta på dem med vapen som robotar eller artilleri, drönare som kraschar in i drönaren, eller egna drönare som skjuter ned drönaren som man försvarar sig mot, förklarar han.
En del befintliga luftvärnssystem har anpassats för att slå ut drönare, som Israels järnkupol och robotsystemet Patriot.
– Men problemet är att varje robot kostar hundratusentals dollar, medan en drönare kostar tusen. Så om en grupp har fler drönare än försvararen har robotar i sina batterier, så vinner den med drönarna, säger Arthur Holland Michel.
Det vanligaste bland världens försvarsmakter är antingen så kallade system-i-system, som kombinerar olika sätt för upptäckt och oskadliggörande – ofta monterade på ett fordon eller stationära – eller handhållna störsystem, så kallade jammers.
– De ser ut som något slags rymdvapen, säger Holland Michel.
Experimentell teknik
Problemet enligt honom är att inget av dagens system är helt felfritt. De handhållna störsystemen kräver att de riktas mot drönaren. Drönare kan också undkomma radar genom att flyga lågt. Det finns också juridiska spörsmål – och den risk en utslagen drönare som faller från skyn innebär.
– Alla har allvarliga begränsningar och det är till stor del en experimentell teknik. Om jag skulle besöka ett högsäkerhetsområde som sade sig ha toppmodernt antidrönarsystem, så skulle jag ändå inte vara helt övertygad om att det skulle stoppa alla drönarattacker, säger han.
Drönarutvecklingen lär också fortsätta med snabbare, tystare och mer autonoma drönare.
– Många av systemen som militären köpt de senaste åren kommer inte att vara effektiva på tre–fem års sikt. Man måste antingen ändra systemen eller investera i ett helt nytt. Det är läskigt, men det är verkligheten säger han.
