De beskriver det som ett eget litet nätverk, en samling vänner och bekanta i Ockelbo som har blivit uppsamlingsplats för flera ukrainska familjer. Tillsammans hjälps de åt i ett skede där flyktingströmmen till Sverige är snabbare än vad både myndigheter och kommunen klarar av.

Hemma hos Malin Hermanssons familj bor sedan en tid tillbaka Sveta och hennes sjuårige son Maxim. Där landade de med varsin väska, trötta och medtagna efter en vecka på resande fot. Kvar i Ukraina är Svetas andra son, 21 år gammal, och hennes man.

– De hade inte sovit på väldigt länge. Det enda behovet som fanns var lite varm lagad mat och en säng att sova ut i, och wifi för att få kontakt med dem där hemma, säger Malin Hermansson.

I Ockelbo heter spindeln i nätet Svetlana Sushko som själv flyttade från Ukraina till orten 2010. När kriget bröt ut i hemlandet hörde bekanta av sig och frågade om möjligheten att ta sig till Sverige. Förfrågningarna blev fler och sedan dess har tolv ukrainska familjer kommit till Ockelbo där flera familjer hjälpts åt med mottagandet.

– Det är mer vi som tar initiativet än kommunen. Man anar en försiktighet, att det ska göras enligt protokollet. Men vi kan inte vänta, de behöver ha mat på bordet varje dag och barnen behöver en normal vardag, säger Hermansson.

– Det finns en jättekraft i samhället och en stor vilja, och att få vara med att hjälpa hjälper även oss i vår oro.

Barnen ställer frågor

Förra veckan fick Maxim följa med när Malins dotters skolklass skulle åka skridskor.

– Maxim tycker om att åka skridskor, så vi frågade om han fick följa med. Nu har han varit där och träffat alla barnen och de har ju tusen frågor och är jättenyfikna. Vi vuxna vågar knappt fråga någonting, utan bara står och känner medlidande.

När Svetlana Sushko inte finns tillgänglig för att översätta och engelskan inte räcker till har kommunikationen hemma hos Malin Hermansson gått över till Google translate.

– Man sitter med varsin skärm och skriver eller pratar in och översätter för varandra. Det funkar jättebra!

– Men att sätta sig in i en mammas situation för mig är inte jättesvårt. Jag vet precis vad hon behöver till sitt barn. Det svåraste för dem har varit att uttrycka det, för alla som har kommit hit är väldigt ödmjuka och vill inte vara till last.

Förutom upprepade försök att nå Migrationsverket har dagarna så här en dryg vecka efter ankomsten handlat om att hitta sätt att sysselsätta sig. I Ockelbo samlas de ukrainska familjerna ofta och umgås med varandra, men samtidigt är oron och ångesten där hela tiden.

– Alla mammor är väldigt stoiska på dagen, biter ihop och hjälper till. Det lagas mat och fixas. Men Sveta, som bor här, säger att hon gråter varje morgon och kväll när barnet sover, säger Malin Hermansson.

– Hon biter ihop för honom och han för henne. Pappan har hälsat att sonen nu är mannen i huset – och han är sju år.

Engagemang på Facebook

Enligt Migrationsverket väntas omkring 76 000 flyktingar söka skydd fram till juni, i ett högsta scenario så många som 212 000.

Kort efter Rysslands invasion flaggade Migrationsverket för att man inte ensamt skulle klara av att ordna boenden till alla som flyr. Enligt myndigheten måste kommuner, frivilligorganisationer och civilsamhället hjälpas åt med mottagandet.

Många ukrainare har löst boendefrågan via egna kontakter i Sverige. Andra har hittat tillfälliga hem genom de Facebook-grupper som startats och där engagemanget för att hjälpa ukrainare varit stort.

När Wendela Kallstenius Almgren från Täby, norr om Stockholm, såg hur kriget utvecklade sig hörde hon av sig till den ukrainske hantverkaren som hennes familj lärt känna under tiden de renoverade sitt hem.

I dag bor hustrun till hantverkarens bror, Tanya, och hennes två små barn, ett och sju år gamla, hemma hos dem.

– Jag hade inte träffat Tanya innan, men jag visste att det fanns barn i släkten. Då sade jag att om ni vill och kan komma så är ni välkomna, säger Wendela Kallstenius Almgren.

"Kommer hela tiden nya saker"

På Facebooksidan för området där Wendela och hennes familj bor bad hon om bidrag till Tanya och hennes barn som kom till Sverige enbart med en liten packning. Gensvaret blev enormt.

Hon visar en bild på hur hennes vardagsrum såg ut kort därefter; ett hav av kassar med kläder, skor, leksaker och annat som skänkts.

– Det var saker överallt och mycket att sortera. Och det kommer hela tiden nya saker.

När stressen och anspänningen lagt sig efter att ha liftat till Sverige handlar vardagen numera om de praktiska frågorna, som inte alltid är helt lätta att svara på.

– Den minsta pojken har hostat jättemycket och då har vi försökt att ordna läkartid. Men också att han ska få de vaccinationer som behövs. Sedan förskola och skola för dem båda, säger Kallstenius Almgren, som försökt att ta reda på vad som ingår i EU:s så kallade massflyktsdirektiv.

– Jag kontaktade en jurist jag känner, men de visste inte heller för att det är så nytt och aldrig har använts. Så när Tanya frågar mig hur det fungerar här kan jag inte riktigt svara på det.

När Tanya och hennes två barn kom fick de ett av rummen i huset. Lösningen var dock inte helt optimal då Wendela både är höggravid och har tre barn boende hos sig varannan vecka.

På Facebook lade hon därför ut en fråga om det fanns något mer långsiktigt alternativ och svar kom. En mamma till en klasskompis till ett av barnen erbjöd rum fram till hösten.

– Jag följde kriget och fick panik och kände vad kan jag göra, säger Caroline Mohlin, som bor på promenadavstånd i området.

– Vi har ett lekrum som tidigare varit ett gästrum och vi klarar oss utan den ytan. Det är bättre att de har det. Vi kan dessutom avskilja det lite så att de kan husera sig själva.