I den långa kön utanför Migrationsverkets lokaler i Sundbyberg i Stockholm står mamma Olesia, pappa Anton och döttrarna Kate, 6, och Anna, 3.

Barnen rotar nyfikna i en leksakskorg bland borden med kaffe och smörgåsar som frivilligorganisationer ställt dit.

Familjen kommer från Charkiv i östra Ukraina, landets näst största stad som tidigt föll offer för ryska angrepp.

Intensiva anfall

Under krigets första vecka var de sysselsatta med att springa upp och ner mellan hem och skyddsrum. Men när anfallen blev allt mer intensiva nådde de till slut en punkt där flykt framstod som det enda möjliga alternativet.

Då satte de sig i bilen och körde. Mellan Charkiv och polska gränsen är det omkring 100 mil, men resan till Sverige tog en vecka och stoppen skulle bli flera. Färden gick genom sönderslitna landskap. Vid ett tillfälle såg de ett flerfamiljshus som sprängts mitt itu. Utanför huvudstaden Kiev dundrade fyra ryska stridshelikoptrar förbi.

– Det har varit nya äventyr hela tiden, säger Olesia och syftar på den parallella berättelse som de målat upp för barnen under resans gång.

Först skulle de "åka och hälsa på mor- och farföräldrar", sedan har det varit besök hos olika vänner. Olesia förklarar att det inte har varit något att diskutera och Anton nickar instämmande.

Bor hos vänner

– Vi är här på semester, säger hon menande och sneglar mot döttrarna som nu fått tag i en burk såpbubblor.

I det liv de tvingats lämna bakom sig var Olesia ekolog vid universitet i Charkiv, Anton ingenjör. Kvar hemma finns vänner, syskon och föräldrar.

– Men de är för gamla för att flytta på sig, säger Olesia.

Tack vare bilen kunde de ta sig till Sverige för egen maskin. Här bor de tillfälligt hos vänner. På frågan om framtiden, vad de har för tankar om hur det ska bli, är de först tysta. Men Olesia svarar till sist.

– Vi vill ha fred.