Natalia Sahaidak har precis kommit ut från Migrationsverkets kontor i Sundbyberg med sönerna Vitali, 14, och Rostyslav, 7, tätt efter sig. Där inne sitter massor med människor. Små barn med nappflaskor springer fram längs stengolvet och de lite äldre barnen leker i karuselldörrarna.
– Ja, det är många som är från Ukraina, för jag hör vårt språk, säger Natalia.
Hon och barnen kom till Sverige i tisdags efter tre dagar på flykt. De reste från hemstaden Lviv i västra delen av Ukraina och lyckades komma ombord på ett tåg som tog dem till Przemysl i Polen. De kunde sedan flyga till Sverige.
Flyglarm varje dag
I nästan 30 timmar satt de på tåget, som stannade till vid vägar där volontärer ibland kom med mat och ibland ambulanser som behövde se till personer i vagnarna.
Natalia visar en bild på plattformen i Lviv. Det är hundratals människor som vill komma ombord.
– Det var mest kvinnor och barn, kanske några män som hade hjälpt kvinnor att komma till tåget. Det var så mycket folk.
Många män tvingas lämna sina familjer vid den ukrainska gränsen för att återvända till striderna som pågår i öster, söder och runt huvudstaden Kiev. Natalias barns pappa var redan i Sverige och arbetade. Därför flydde de hit. Nu har de sökt asyl. Under den tre dagar långa flykten sov de nästan inget alls, berättar Natalia Sahaidak.
– Det var väldigt skrämmande. Vår stad ligger visserligen i väst, men från i lördags hörde vi flyglarmet varje dag och vi behövde gå ned i källaren. Varje natt satt vi i källaren. Och när det var mörkt kunde vi inte ha på lamporna, för om vi tände ljuset är det som att de kan se var vi är från luften, vilka områden som är tätbefolkade.
Sedan konflikten bröt ut fram till den 3 mars har 1 011 personer från Ukraina sökt asyl i Sverige. Främst är det personer som redan befunnit sig i landet.
Mamman i Charkiv
I vårljuset i Stockholm intill den ryska ambassaden på Gjörwellsgatan har cirka 100 personer samlats. På den största banderollen går att läsa ”Stoppa Putins aggression mot Ukraina”, med ordet aggression överkryssat och ersatt med krig.
Alina Zubkovych och hennes pojkvän Ivan Sivakov gör vad de kan för att protestera mot kriget. Alina har hållit ett känslosamt tal, mött av applåder, där hon berättar att hennes mamma, som är lärare, är kvar i Charkiv, på gränsen till Ryssland. Staden är en av dem som bombats värst. Hon besökte mamman för tre veckor sedan och kom tillbaka till Sverige i måndags eftersom hon studerar här.
– Jag trodde aldrig det skulle bli ett storskaligt krig. Jag ville vara stark och åka dit och stötta dem. Folk trodde kanske att det skulle bli krig i Donbass, säger hon.
När Rysslands president Vladimir Putin inledde kriget tidigt i torsdags var Ivan Sivakov i Sverige. Han har tårar i ögonen när han får frågan hur det kändes att vara separerad från sin flickvän.
– Jag var verkligen stressad… jag vet inte vad jag ska säga. Hon försökte att få mig att inte oroa mig.
– Han var här i Sverige och jag var mer orolig för honom än för mig själv. Jag vet att han älskar mig mycket men att inte kunna göra något åt saken, att veta att jag kan dö när som helst, är väl det svåraste. Ivan berättade att han försökte hantera det här genom att skrika väldigt högt i huset. Jag visste inte det, han var väldigt stöttande när vi pratade med varandra under resan, säger Alina.
Rysk pappa
Även Ivan har släktingar och familj i landet. Hans pappa är ryss, själv är han född i Ukraina. Paret har ett tydligt budskap utanför den ryska ambassaden.
– Vi måste agera, vi har inte tid att vara offer, vi måste göra så mycket vi kan. Införa sanktioner, påverka Ryssland från alla organisationer, klassa det som en terrorstat, skicka en fredsbevarande styrka till Ukraina. De bombar civila, sjukhus, skolor. De bombar allt de ser, säger Alina Zubkovych.