76 000 ukrainska flyktingar beräknas komma till Sverige före sommaren, enligt Migrationsverkets huvudscenario. Eller så många som runt 200 000, enligt ett högre scenario. Många av dem bär på svåra psykiska trauman till följd av den död, kaos och förstörelse de upplevt.

Första chansen att fånga upp dem som mår så psykiskt dåligt att de behöver akuta vårdinsatser är det hälsosamtal som alla asylsökande erbjuds. Men hur pass bra det fungerar beror på var i landet man hamnar.

I vissa regioner sköts samtalen av specialiserade mottagningar, medan andra regioner spritt ut samtalen över vård- eller hälsocentraler som saknar specifika kunskaper på området.

– Där kan det bli större utmaningar om man saknar rätt kompetens om psykiskt trauma och vad som är viktigt att tänka på i bemötandet, säger Filip Arnberg, psykolog och programdirektör vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri vid Uppsala universitet.

Bristerna bekräftas i en rapport om hälsosamtalen som Socialstyrelsen publicerade förra våren. Där uppgav regioner utan speciella mottagningar för asylsökande att de saknar beredskap att hantera en flyktingvåg likt den 2015.

Risken nu är även att man på vissa håll behöver kalla in ny personal som saknar erfarenhet av hälsosamtalen för att täcka behoven, påpekar Filip Arnberg.

Inte redo att prata

Samtidigt är många flyktingar inte redo att prata om hur de mår psykiskt vid hälsosamtalet. Tillvaron är ofta fortfarande tumultartad och i det skedet är det mer basala behov de behöver hjälp med, framhåller Filip Arnberg.

För majoriteten klingar också problemen av när tillvaron känns tryggare. Men för en mindre grupp hänger en svår psykisk stress kvar även efter några månader, trots att livet stabiliserats. Att fånga upp dem blir en stor utmaning för sjukvården under lång tid framöver, enligt Filip Arnberg.

– Ofta när strålkastarna riktas mot en kris mobiliserar vi för ett spurtlopp. Men när det gäller den psykiska belastningen hos dem som drabbats av krig behöver vi snarare mobilisera för ett maratonlopp, säger han.

De som har kvarstående besvär riskerar långvarig psykisk ohälsa om de inte får rätt hjälp i tid. Det kan exempelvis handla om ångest, depression, utmattning och posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, som utvecklas på sikt.

Samtidigt visar erfarenheter från bland annat flyktingkrisen 2015 att få flyktingar självmant söker hjälp för sina psykiska besvär, och det är svårt att hitta rätt tidpunkt att följa upp hur de mår.

Ingen gräddfil till vård

Filip Arnberg tror att den största stötestenen är när flyktingar som behöver vård för sitt mående ska remitteras vidare för insatser efter hälsosamtalet, eller söker sig till vårdcentral eller psykiatrin för hjälp.

– Där finns ingen självklar väg in, utan det blir samma väg som för andra, säger Filip Arnberg och pekar på att många riskerar att tappas bort på vägen på grund av språkliga hinder och att de inte känner till det svenska vårdsystemet.

Samtidigt finns risk för undanträngningseffekter eftersom psykiatrin, framför allt för barn och unga, är hårt belastad redan i utgångsläget, fortsätter han.

– Man behöver verkligen fundera på hur befintlig vård för psykisk ohälsa inte trängs undan, samtidigt som man förhindrar att de som kommer hit inte utvecklar kronisk psykisk ohälsa för att de inte får hjälp i tid.

Även Björn Ramel, överläkare i barn och ungdomspsykiatri i Lund, tror att flyktingsituationen kan göra situationen än mer ansträngd än den redan är:

– Jag föreställer mig ett stort vårdbehov hos dem som kommer. Det kan säkert bli trångt och påverka väntetiderna, säger han, som även arbetar med flyktingfrågor inom Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri.

Bättre förberedda

Samtidigt menar han att det finns relativt god beredskap för barn som bär på psykiska trauman av krig, inom både första linjens vård och psykiatrin. Kunskaperna har fått ett lyft som en följd av flyktingvågen 2015.

Bland annat genom insatser för att göra personal inom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, och första linjens vård – såsom elevhälsa och vårdcentraler – bättre på att bemöta och bedöma traumatiserade barn. En del personal inom BUP har också utbildats i traumafokuserad kognitiv beteendeterapi, den behandlingsmetod som har bäst evidens vid PTSD, enligt Björn Ramel.

Samtidigt menar han att kunskaperna varierar beroende på var i landet man bor vilket påverkar vilken hjälp barnen får:

– Generellt finns en helt annan medvetenhet och kunskap i dag när det gäller psykiskt trauma hos barn. Men vi kan inte luta oss tillbaka, det är fortfarande inte tillräckligt.