För tio år sedan väntade Ann Larsson sitt andra barn. Mot slutet av graviditeten sökte hon hjälp hos sin barnmorska då hon upplevde att magen inte hade växt så mycket och att fosterrörelserna minskat.

– Det tog tid innan barnmorskan fick in hjärtslagen på ultraljudet, så då kände man en liten oro. Men hon gav mig bekräftelsen att det inte var någon fara och att det var normalt med minskade fosterrörelser i slutet av en graviditet, säger Ann Larsson.

Tre dagar senare reste hon, hennes man Peter och deras snart tvåårige son Otto från hemstaden Kalmar för att fira påsk hos Anns syster i Blekinge. Under besöket kände Ann väldigt lite rörelse i magen och på påskdagen sade hon till sin man att det inte kändes bra.

"Tyvärr har ert barn dött"

Paret åkte in till sjukhuset akut och Ann undersöktes med ultraljud. Men undersköterskan såg ingen hjärtaktivitet och en barnmorska kom in på rummet för att hjälpa till. De tillkallade en jourhavande läkare från iva som sade att han inte heller hittade några hjärtslag.

– Så sa han bara “tyvärr har ert barn dött” och sedan sa han “du måste söka för minskad fosterrörelse”. Det glömmer jag aldrig – för jag hade ju gjort det tre dagar innan.

– Han var superstressad och ganska otrevlig, och bara det var jättejobbigt, att få beskedet från en stressad och ganska empatilös person. Jag såg på barnmorskan och undersköterskan hur de skämdes.

“Som ett lock över ens liv”

Varje år får hundratals föräldrar i Sverige samma chockartade besked – årligen föds omkring 350 barn döda. Vikten av att föräldrar och syskon får ett respektfullt bemötande där barnet ses som en unik person och behandlas på samma sätt som ett levande barn, betonas i en ny rapport av Statens beredning för medicinsk och social utvärdering.

Ann Larsson har i efterhand fått en stor förståelse för hur sjukvårdspersonalens arbetssituation kan se olika ut, men också för hur betydelsefullt det är med ett gott bemötande. Bortsett från hur hon fick dödsbeskedet så beskriver hon vårdpersonalen som "otroligt empatiska, mänskliga och professionella".

De tröstade och sade att hon skulle klara av att föda, när hon i chocken ville snittas direkt i hopp om att barnet skulle kunna räddas.

– I den stunden är det så många känslor på en och samma gång. Paniken kommer likt ett rökmoln från en skorsten och sedan blir det bara svart tjock rök som lägger sig som ett lock över ens liv. Jag minns att Peter sprang in på toaletten och spydde.

Ann Larsson fick en tablett för att sätta i gång förlossningen, men eftersom det väntades ta någon dag kunde de tillfälligt lämna sjukhuset.

– Jag fick lite panik för att jag inte hade köpt någonting. Så min storasyster, min man och jag åkte runt och handlade med vårt döda barn i magen, men jag kände att jag var tvungen att fixa filten som hon skulle ha haft i barnvagnen, kläder och lite gosedjur.

"Alla grät"

Tillbaka på sjukhuset fick Ann ta ännu en tablett för att stimulera igångsättningen. Hon var orolig inför födseln, men sedan gick allt fort. Krystvärkarna blev tätare och plötsligt kom dottern ut på pappersöverdraget, född i vecka 35.

Vårdpersonalen lindade in den lilla flickan, som fick namnet My, och Ann fick hålla henne i sin famn.

– Då var det stor lycka, men oändlig sorg. Man gråter för att man är så lycklig för att hon har kommit, hon var så otroligt efterlängtad. Alla grät och det var blandade känslor för det var så mycket kärlek i rummet.

Barnmorskorna tvättade, vägde och pratade om My. De hjälpte också till att ta fotavtryck, foton och klippte av en hårlock i en liten pappersask.

Medan My låg i en vagga kom den traditionella fikabrickan med kaffe och smörgås in, med ett tänt ljus i stället för flagga. Bemötandet fick Ann och hennes man att känna sig trygga och bekräftade som nyblivna föräldrar.

– Att de satte på kläder som var inköpta av mig var jätteviktigt, det var som ett bevis på att hon var vår.

Lättare att knyta an

Att barnet sköts om som ett levande barn är värdefullt både för föräldrar och vårdpersonal. Det gör det lättare att knyta an och gör stor skillnad för sorgeprocessen, säger Ann Larsson.

– Nu hade jag väldigt lätt att ta till mig My, men hade jag haft rädsla att möta henne underlättar det att de gjorde som de gjorde, att de klädde på henne och pratade om att hon är så fin.

Det är också mycket viktigt att få tid, information och hjälp med att samla minnen för att man efteråt ska slippa känna sorg för att man inte gjorde tillräckligt, enligt Ann Larsson. I chocken säger en del föräldrar nej till att se sina barn.

– Då gäller det för vårdpersonalen att komma nära föräldrarna och få dem att förstå vikten av att ha hållit sitt barn. För den chansen kommer inte igen.

I samband med det nöddop som hölls för My på sjukhuset fick även storebror Otto träffa och klappa på sin lillasyster.

– Han var väldigt nyfiken och kärleksfull. För honom var det inga konstigheter, han förstod att det inte var bra.

"En sorg i sorgen"

För Ann Larsson, som var tacksam för tiden med My på sjukhuset, kom den svåraste tiden när de återvände till ett hem helt utan spår av dottern. Efter begravningen blev sorgen otroligt påtaglig och hon kände skam och skuld.

– Det var en sorg i sorgen att jag kände mig så värdelös, att jag inte kunde känna av att mitt barn mådde dåligt i magen så hon dog.

Även ensamheten blev påtaglig och Ann Larsson sökte efter andra som förstod vad hon gick igenom. Via stödorganisationen Spädbarnsfonden fick hon kontakt med en annan mamma som förlorat sitt barn. Hon och maken gick också hos en psykoterapeut som gav dem verktyg för att kunna gå vidare i vardagen, hand i hand med sorgen.

När Ann en tid senare träffade andra föräldrar i samma situation stärktes hon av den omedelbara samhörigheten och friheten att berätta om sitt döda barn, ett samtalsämne som de flesta annars undviker.

– Ingen vågar fråga för de är rädda för svaret och reaktionerna de får. Om jag börjar gråta så vet de inte vad de ska göra. I vårt samhälle är vi inte förberedda på sorg och döden.

"Finns med oss hela tiden"

I dag är Ann Larsson stödsamordnare och sjukhuskontakt på Spädbarnsfonden, där hon stöttar andra föräldrar i sorg och föreläser om sina erfarenheter för sjukhuspersonal.

Hon vill att alla sörjande föräldrar ska få likvärdig information oavsett var de bor och att Spädbarnsfondens minnespåse, med praktiska foldrar och föremål som kan vara till hjälp för att samla minnen, ska användas på alla sjukhus.

Ett år efter förlusten blev Ann Larsson gravid med lillasyster Freja och minnena av My är närvarande i familjen, såväl som i Anns dagliga arbete.

– Vi firar hennes födelsedagar och frågar någon så säger barnen att de har ett syskon som är i himlen. Det är inget konstigt, vi är i minneslunden och vi samtalar om henne väldigt mycket. Hon finns med oss i vardagen hela tiden.