Det började för Åsa Magnusson som för många andra bröstcancerdrabbade – en smultronstor knöl i ena bröstet som snabbt ledde till ett mottagningsrum – och där i sällskap av sin man fick hon beskedet.
– Det var en fullkomlig chock. Det var 'jag kan inte ha cancer, jag jobbar ju, jag har ju massor av saker att göra'. Mina barn var fem och tio då.
Var livrädd
Två veckor senare var det dags för operation och strax före narkosen kom nästa chockbesked: Om tumören sitter illa till skulle hela bröstet behöva avlägsnas. Det hade ingen berättat för henne innan.
– Jag hade aldrig känt någon rädsla inför vården, men där och då var jag livrädd.
Det här var 2014 och de följande åren är kantade av upprepade operationer för vidare behandling och rekonstruktion. Under en period när hon helt saknade bröst på ena sidan var utlämnande miljöer som badhus och gym helt otänkbara.
Känna sig frisk
Sjukdomen har fått henne att engagera sig i Bröstcancerförbundet, bland annat genom att starta en lokal stödförening för unga i Gävleborg där hon bor. Baserat på egen erfarenhet och genom de möten hon gjort med andra drabbade menar hon att det inom vården finns en utbredd syn på behandlingen som avslutad när själv själva sjukdomen är botad – vilket rimmar illa med den panik nyblivna cancerpatienter befinner sig i.
– Många upplever 'gud ta bort allt! Gör vad ni vill, bara jag blir av med cancern'.
När hon själv stod inför operation visste hon inte vilka metoder som fanns.
– Jag fick då till svar 'det tar vi senare, fokusera på att bli frisk'. Men att bli återställd är ju en del av att faktiskt känna sig frisk.