Efter skilsmässan hade Fredrik Tjulander bestämt sig, det var dags för en nystart. Men det kostade på och han lånade pengar för att få i gång det nya livet. Det gick först bra på jobbet, projekten gick som smort och pengarna trillade in på kontot den 25:e varje månad. Räkningarna betalades.
Men sen kom dippen. Det driv han hade haft för sitt jobb försvann och han hade inte längre kapacitet att driva de projekt han sedan tidigare varit så framgångsrik i. En dålig lön in på kontot. Nu gömde han inkassobreven i garderoben och stängde igen dörren. Hans nya sambo skulle aldrig få veta att det var lånade pengar som betalat maten på bordet.
Oöppnade kuvert
Men när Fredrik Tjulander kom hem från jobbet en dag satt sambon Emma gråtande på golvet i sovrummet, på en bädd av oöppnade kuvert som hon hittat bland hans kläder. Två fyllda pappkassar hade det hunnit bli.
Tomma ord, brustna löften och svek behövde hanteras. Han gick till en psykiatriker för att förstå sitt beteende, men fick ingen hjälp. Det blev snarare sämre och han funderade starkt på att ta sitt liv – och planerade noga hur han skulle göra det.
Men de planerna hann inte verkställas. Efter att Fredrik Tjulander brutit ännu ett löfte fick han nog. I stället riktade han stegen mot tågrälsen.
– När jag gick dit var jag så överraskad. “Var det så här det skulle bli?” Jag hade ju planerat så noga.
Men familjen förstod att något inte stod rätt till och ringde polisen som körde honom till psyket.
Livet fick fortsätta ändå.
Fick diagnos
Han fick nytt jobb och lönen kom in på kontot igen. Men den här gången gjorde Kronofogden löneutmätningar varje månad.
– Jag mådde väldigt psykiskt dåligt och sa det till dem, men de förutsatte att jag bara försökte komma undan skulderna. Men så var det ju inte.
Till slut fick han komma till företagshälsovården där läkaren snabbt förstod varför Fredrik Tjulander mått så dåligt, under så lång tid.
Det stavades bipolär sjukdom och någon månad senare fick han diagnosen på papper. Det förklarade varför Fredrik Tjulander i perioder varit manisk och i andra varit helt under jorden.
Återigen försökte han vända sig till Kronofogden för att få hjälp med skuldsanering, men de blev tuffare i stället. I takt med att han mådde sämre psykiskt hade han också förhöjd risk för både stroke och hjärtinfarkt.
– Jag blev räddare och räddare, jag ville inte göra ett suicidförsök i affekt igen. Och jag ville inte få hjärtproblem. Då bestämde jag mig: nu ska jag dö på mina villkor.
Sambon räddade liv
När planerna var spikade infann sig ett lugn. Den sista veckan skulle bli bra, lugn och uppåt med god mat och roliga aktiviteter.
– Jag låg i sängen och kände en enorm lättnad och log för att det här helvetet värre än döden skulle vara borta. Jag levde för att dö, inte för att leva.
Lugnet som infann sig i Fredrik Tjulander var något nytt, vilket inte undgick hans sambo. Han minns händelsen i köket som om den var i går.
– Hon böjde sig ner och tog fram en kastrull. Solen låg på henne och hon sa: Fredrik, du stannar väl kvar? Och spontant sa jag ju att det var klart att jag skulle det. Och sen kunde jag inte svika det. Hennes ord räddade ju faktiskt mitt liv.
Vill hjälpa andra
Till slut fick han en godkänd skuldsanering och fyra år senare var han skuldfri.
I dag arbetar Fredrik Tjulander inom psykiatrin med intensivvård och möter många människor i den sits han själv befann sig i, för bara några år sedan. Där är det en stor fördel för honom att han har sitt bagage.
Vid sidan av sitt arbete som sjuksköterska är han engagerad i organisationen Suicide zero och han har nyligen startat upp ett nätverk i Lund med syfte att fånga upp skuldsatta som riskerar suicid. Utöver det föreläser han om vad som varit och hur han tagit sig vidare.
– Det är där jag är i dag. Jag är långt ifrån offret.