Att kvinnor går på mammografi, en undersökning för att upptäcka bröstcancer, är en av anledningarna till att dödligheten i bröstcancer minskat. I Sverige kallas alla kvinnor mellan 40 och 74 år regelbundet till en sådan undersökning.
Men det är stor skillnad i vilka som kommer. Andelen bland utrikes födda kvinnor är betydligt lägre än bland svenskfödda, 60 jämfört med 80 procent. Särskilt tydligt är detta bland de med lägre utbildningsnivå.
Vård när man är frisk
Hanen Al-Bazzaz är bröstradiolog och träffar kvinnor som har cancer och inte har gått på sin screening. Hon berättar att det för vissa kvinnor är skambelagt att prata om cancer och att det kan bidra till att de uteblir från undersökningen.
– Det finns också en kulturell utmaning i att förklara varför man ska gå till vården när man är frisk. Det är inte alla länder som har en så utbyggd preventivvård som i Sverige.
Detta bekräftas av Bröstcancerförbundet som intervjuat en grupp utlandsfödda kvinnor för att ta reda på mer om varför de inte gått på mammografi. Där framkom att vissa inte har förstått kallelsen samt en oro för vad den innebär är några av de faktorer som ligger bakom.
– Mammografi ska erbjuda en möjlighet för alla kvinnor att upptäcka bröstcancer. Men så ser det inte ut nu, säger Susanne Dieroff Hay, ordförande i Bröstcancerförbundet.
Hälsoinformatörer en nyckel
Hon tycker att regionerna kan bli betydligt bättre på att nå ut till fler. Ett exempel är att använda sig av särskilda personer som fungerar som länkar mellan vård och medborgare, så kallade hälsoinformationer eller hälsoguider. Sådana nyckelpersoner har testats i bland annat Stockholm och visat sig kunna bidra till att fakta och information om syftet med screening når fram.
– Regionalt Cancercentrum Stockholm Gotland samarbetar med hälsoinformatörer som kan bidra mycket genom att öka medvetenheten och ge svar på vad som faktiskt händer vid en mammografi, säger Max Kleijberg forskare vid Karolinska institutet och processledare för jämlik vård på Regionala cancercentrum i Stockholm.
I sin forskning har han studerat betydelsen av hälsoinformatörer i socioekonomiskt utsatta områden. Hälsoinformatörerna är personer med en anknytning till platsen de arbetar i och som talar fler språk än svenska. De har också fått en utbildning i hur man pratar om cancerprevention och tidig upptäckt.
– Det kan uppfattas konstigt att behöva gå på en undersökning när man är frisk, det kan vara något som en hälsoinformatör kan förklara och utveckla, säger Max Kleijberg.
I dialogen med invånarna får hälsoinformatörerna också syn på strukturella utmaningar.
– Det kan till exempel finnas önskningar om att screeningmottagningar finns närmare där man bor, erbjuder kvällstider eller att det är möjligt att få ersättning för resekostnader, säger Max Kleijberg.