Ett internationellt forskarlag har analyserat arvsmassan hos 442 skelett tillhörande vikingar. Män, kvinnor och barn som på typiskt vikingamanér lagts till sin sista vila i så vitt skilda länder som Grekland, Ukraina, Estland, Storbritannien, Skandinavien, Polen och Ryssland.

Resultatet, som nu presenteras i tidskriften Nature, förvånar. För långt ifrån alla var vikingar per se, såtillvida att deras genetiska ursprung alltid kunde spåras till något av de tre skandinaviska länderna Danmark, Norge eller Sverige.

Exempelvis upptäckte forskarna att två av de vikingar som begravts på Orkneyöarna norr om Skottland inte alls var vikingar genetiskt sett. Detta trots att de hade begravts med sina svärd och hela konkarongen av allt det som kännetecknar en typisk vikingagrav. I stället hade dessa vikingar sitt ursprung bland pikterna, det vill säga det folkslag som levde i östra och norra Skottland från senantiken fram till tidig medeltid. De båda pikterna hade alltså blivit vikingar utan att ha haft några som helst blodsband med de andra vikingar som levde på ögruppen vid den här tiden.

Ifrågasätter bilden

Mönstret går igen i andra gravar. Till och med för vissa skelett som hittats i Skandinavien kunde forskarna se att de begravda egentligen hade ett annat ursprung än det som normalt associeras med vikingar.

– Vikingar var inte alltid genetiskt sett skandinaver. Både i och utanför Skandinavien har många höga nivåer av ett icke-skandinaviskt ursprung, vilket tyder på ett pågående genflöde vid den här tiden, säger en av huvudförfattarna, Martin Sikora, professor vid Köpenhamns universitet, till tidskriften.

Studien, som tog sex år att genomföra, visar också att många vikingar hade brunt hår och att det fanns förhållandevis stora genetiska skillnader mellan olika populationer av vikingar även inom Skandinavien, vilket tyder på att de olika grupperna var mer isolerade från varandra än vad man tidigare trott.

Analysen ifrågasätter alltså den traditionella bilden av vikingarna såtillvida att långt ifrån alla hade sin genetiska hemvist i Skandinavien. Att vara viking handlade mer om kulturell tillhörighet och var något man blev, snarare än föddes till, tror forskarna.

Fyra bröder

– Studien förändrar vår bild av vilka vikingarna egentligen var. Ingen hade kunnat ana det här betydande genetiska flödet in i Skandinavien från södra Europa och Asien, som förekom före och under vikingatiden, säger en annan av forskarna bakom studien, Eske Willerslev, professor vid University of Cambridge.

Studien bekräftar dock tidigare forskning avseende vilka områden vikingarna helst åkte till. Det vill säga att vikingar från dagens Norge föredrog att åka till Irland, Skottland, Island och Grönland, medan de danska satsade på England. Svenska vikingar, däremot, åkte oftast till Baltikum och andra länder mer österut.

I Estland upptäckte forskarna att fyra vikingar som hade begravts i en båt var alla bröder. De andra i båten var också genetiskt lika och därför troligen släkt med varandra. Antagligen, skriver forskarna, kom de alla från en och samma by, någonstans i det som i dag är Sverige.