Mutanterna kommer!
I flera veckor har de olika varianterna av coronaviruset satt skräck i allmänheten. Inte helt utan anledning, eftersom det finns tecken på att vissa av dem åtminstone är betydligt smittsammare än andra.
I Sverige är den brittiska varianten på god väg att ta över, och bland studenterna i Uppsala härjar den sydafrikanska.
Men nu börjar forskarna se ett mönster. I många av varianterna ingår samma mutationer. Därutöver har mutationerna i ett flertal fall uppstått på vitt skilda platser.
Att naturen löser samma problem oberoende av varandra, fast på ett likartat sätt, är inte ovanligt. Tvärtom. Den sandfärgade pälsen hos många ökenlevande däggdjur, är ett exempel. Ett annat är de fenliknande extremiteter som valar, sjökor och valrossar har.
Lika som bär
Coronaviruset är inget undantag. I USA, till exempel, har man funnit sju linjer av coronaviruset som är genetiskt oberoende av varandra, men där alla utom en bär på exakt samma mutation i det så kallade spikeproteinet, som viruset använder sig av för att fästa till cellen.
Som alla proteiner består även spikeproteinet av en sammanlänkad kedja av olika aminosyror. Hos originalviruset och på position 677 i detta protein finns aminosyran glutamin, förkortad Q. Hos sex av de olika linjerna i USA, däremot, har glutamin bytts ut mot aminosyran histidin (H), varför just denna mutation kallas för 677H. I den sjunde linjen har glutamin bytts ut mot prolin (P) i stället.
Men 677H har inte bara uppstått i USA, utan också på en rad andra platser, som Indien, Egypten och Makedonien. 677H finns också i en variant som kallas för B.1.525, som upptäckts i både Norge och Danmark, samt i flera linjer som härstammar från B.1.1.7, även känd som den brittiska varianten.
På liknande sätt har forskarna identifierat åtminstone åtta olika mutationer i spikeproteinet som alla har uppstått flera gånger, oberoende av varandra.
Mutationer uppkommer spontant och hela tiden. De allra flesta är dock till virusets nackdel och försvinner snabbt. De som nu börjar spridas över världen, däremot, gynnar antagligen viruset på ett eller annat sätt. Men det faktum att det är samma mutationer som dyker upp gång efter annan, kan ses som ett tecken på att det är just dessa mutationer, och inga andra, som gynnar viruset.
Faran inte över
Detta blir uppenbart om man synar de olika varianterna i sömmarna. För då ser man att det stora flertalet av dem bara är variationer av ett och samma tema. Varianterna må vara nya, men de byggstenar - mutationerna - som ingår i respektive variant är desamma.
Det hela kan liknas vid dataspelet Tetris där ett visst antal olika byggblock ska sättas samman i olika kombinationer, skriver den evolutionära mikrobiologen Vaughn Cooper i Scientific American. Antalet möjliga kombinationer är många, men byggblocken är desamma.
Sammantaget kan detta vara ett tecken på att coronaviruset börjar få ont om idéer, menar han. Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd och att viruset inte kan komma att överraska oss fler gånger. För evolutionen är en ständigt pågående process.
Ett uppenbart orosmoln är den stora smittspridningen. För ju mer virus som är i svang, desto större är risken att det hittar helt nya sätt att föra smittan vidare på. Framför allt när dess förutsättningar att reproducera sig trycks tillbaka, vilket nu sker i samband med de storskaliga vaccinationerna. För de varianter som då gynnas, är de som lyckas ta sig förbi det skydd som en vaccination är tänkt att ge.
Därför, menar Vaughn Cooper och många med honom, bör bevakningen av nya varianter även fortsättningsvis vara högprioriterad.