Nobelkommittén belönar i år forskning som upptäckt ett supermassivt kompakt objekt i Vintergatans centrum – ett svart hål.
Bengt Gustafsson, professor emeritus vid institutionen för fysik och astronomi på Uppsala universitet, har varit aktiv astronom i snart 70 år.
TT: Varför har forskning på svarta hål så stor betydelse?
– Den visar väldigt tydligt hur sådant vi tar för givet, tid och rum, inte alls är på ett visst sätt. Svarta hål visar att det kan vara väldigt annorlunda och att begreppen är hoptvinnade med varandra och kan förstöra varandra.
En teaterscen
Tänk dig en teaterscen där du i kulissen ser en klocka som bara går och går oberoende av vad som händer på scenen. På scenen (rummet) spelar några skådespelare en pjäs.
Men rummet och tiden hör ihop med varandra. Och skådespelarna kröker också rummet och tiden omkring sig, scenen påverkas av att de går där. Scengolvet bågnar, klockan går olika fort beroende på hur de rör sig. Och omvänt bestämmer den krökta rumtiden hur de rör sig.
Exemplet som Bengt Gustafsson tar upp symboliserar hur tid och rum fungerar, vilket märks tydligt vid ett svart hål. Komplexiteten är stor, vilket den prisbelönta forskningen visar.
– Insikten att det inte behöver vara som det vi ser omkring oss, det är en fundamental insikt tycker jag som man kan ha nytta av vid många tillfällen i livet. Inte så att man ska börja tro på en massa mysko grejer men att man inte är så självsäker jämt om hur saker och ting ligger till, säger Gustafsson.
– Jag tror att för många av oss som håller på med det här så skapar det en ödmjukhet inför verkligheten. Naturen är mycket mer fantastisk än vad vi någonsin hade föreställt oss.
En annan aspekt av Reinhard Genzels och Andrea Ghez forskning är den tekniska utvecklingen. För att studera hur omloppsbanorna för stjärnor i Vintergatans mitt kröks behövs enormt känsliga instrument. Skärpan måste vara oerhörd, speglar och teleskop måste kunna kompensera för oron i jordens atmosfär och tyngdkraftfältet, och detektorer måste ha stor precision. Forskarnas studier inleddes på 1990-talet.
– Den teknik som utvecklats under de senaste 30 åren har gjort det här möjligt, säger Bengt Gustafsson.
Einsteins teori
Den andra delen av priset går till Roger Penrose som upptäckt att bildandet av svarta hål är en robust förutsägelse av Einsteins allmänna relativitetsteori.
– Einstein var ju enorm och förutseende. Han kunde se längre framåt än de allra flesta gjorde. Men det här såg han inte, han såg singulariteterna men betraktade dem som matematiska artefakter. Vad Penrose gjorde var att han tog dem på allvar och utvecklade teorin så långt man kunde.
När Penrose artikel kom 1965 visade den nya konsekvenser av teorin – 50 år efter att Einstein publicerade relativitetsteorin.
– Så lång tid tog det innan man på allvar kom framför Einstein. Det är intressant tycker jag, det säger något väldigt starkt om Einstein förstås men det säger också något om hur svårt det var att komma vidare på det spåret, säger Bengt Gustafsson.