Plötsligt blev en vanlig tur till matbutiken en prövning.

36-åriga Paulina Palm, som har en medfödd hörselskada på båda öronen, behövde från en dag till en annan lära sig att navigera i en värld där allt handlar om att hålla avstånd.

Avstånd till kassapersonalen, där tjocka plexiglas stoppar ljud och försvårar kontakten. Avstånd till vårdpersonal, vars ord försvinner bakom munskydd och visir. Men framför allt avstånd till andra människor.

Det som tidigare suttit i ryggmärgen – att ta två steg fram och luta sig närmre för att höra – blev förbjudet. Gör hon det ändå av ren vana så backar den andra personen.

– Möter jag någon bekant så måste jag hålla två meters avstånd, samtidigt som det kan vara mycket ljud runt omkring. Då är det lättare att säga "jag ringer dig senare i stället" och gå därifrån, säger Paulina Palm.

"Saknar närheten"

70-åriga Eva Lund saknar sina barn och barnbarn. Hon är pensionerad sedan nästan tio år tillbaka på grund av hörselskadan, och har under pandemin fått uppleva hur umgängeskretsen blivit allt snävare.

"Vi träffas då och då, både på riktigt och på sociala medier, men jag saknar närheten", skriver hon till TT.

Hon har svårt att höra i telefon men berättar skriftligen om hur barnbarnens ljusa små röster är extra svåra att höra på coronasäkert avstånd.

Eva Lund saknar förtroligheten i att sitta nära någon, dricka en kopp kaffe och snickesnacka. Att prata om obetydliga småsaker är visst inte så obetydligt ändå, har hon insett nu.

Även när hela familjen är samlad känner hon sig utanför, försöker frustrerad hänga med och vara delaktig i samtalet.

"Jag vrider på huvudet som en galning för att kunna munavläsa den som pratar för tillfället, men mest blir det bara fragment", skriver hon.

Ständigt på helspänn

Paulina Palm beskriver det som att distansen som alla måste hålla under pandemin blir ännu längre för den som är hörselskadad.

De få gånger hon träffar vänner ses de ofta utomhus, där ett ständigt brus av vind eller bilar som svischar förbi stör. Dessutom sitter de långt ifrån varandra, folk höjer rösterna för att höras och pratar i mun på varandra.

– Man vill inte gång på gång säga "kan vi ta prata en och en" eller "nu kom det en bil, kan vi ta om det där". Så i stället missar man halva samtalet, och när det har glidit över i ett nytt ämne så har man ingen aning om vad det handlar om längre.

Att ständigt vara på helspänn och anstränga sig för att hänga med är utmattande. Hörapparater kan inte sortera ljud på samma sätt som en normalhörande gör automatiskt, utan allt går rakt in. Efter att ha vistats i en bullrig miljö eller träffat många människor hamnar Paulina Palm inte sällan raklång på soffan, helt slut.

– Jag är en väldigt social person som tycker om att träffa och prata med människor i vanliga fall, det bästa som finns är att stöta på någon på stan och spontant ta en fika. Så det påverkar mig jättemycket, säger hon.

Samtidigt finns det positiva aspekter. Under pandemin har Paulina Palm arbetat hemifrån, något som underlättat mycket.

– När ett videomöte är bra uppstyrt med en talordning så funkar det mycket bättre än ett fysiskt möte. Det är ingen som tisslar och tasslar eller småljud som stör.

Träffar odlingsvänner

Eva Lund tacklar ensamheten genom att arbeta med en odling i Malmö där hon bor. Tillsammans med två odlingsvänner har hon fikat två gånger i veckan hela våren och sommaren.

"Det har varit min livlina", skriver hon.

Både Eva Lund och Paulina Palm menar att det krävs större kunskap om hörselskador, såväl hos allmänheten som hos myndigheter.

"Det är väldigt olika hur man blir bemött, vissa personer förstår intuitivt hur de ska anpassa sig, medan andra talar till mig som om jag var dum i huvudet. Det gör ju ingen nytta att bara ropa högre, som vissa tror", skriver Eva Lund.