När coronapandemin slog till fick Sveriges stadsmissioner göra snabba förändringar. Från matutlämningar åt äldre till utkörning av matkassar. Från fysiska samtal till telefonjour och digitala pyssel för barn.

De av stadsmissionens vanligaste besökare som har träffats hårdast av epidemin är de äldre, men också hemlösa som fått svårt att komma in under tak, samt de gymnasieelever som inte haft verktyg för att studera hemma. För de fattigaste har det blivit svårt att komma i kontakt med och få besked från myndigheter.

– Det vi ser är att människor som levt i utsatthet under lång tid får det ännu svårare. Det är både en akut situation, men också att människor knuffas ännu längre bak i kön, säger Åsa Vilu.

"Går fort utför"

Men den mest uppseendeväckande skillnaden är att även helt nya grupper börjat söka sig till stadsmissionernas verksamheter. Ofta unga människor som haft osäkra anställningar, blivit av med sina jobb och akut riskerat att bli av med sina bostäder, eller haft svårt att köpa kläder till sina barn.

– Det har börjat knacka människor på vår dörr som vi inte mött innan. De börjar komma till våra verksamheter och vi kan bara ana vad som kommer komma under hösten och under nästa år, säger Åsa Vilu.

– Det går så himla fort utför, och det tar så himla lång tid att komma på banan igen, säger Åsa Vilu.

Vill undersöka fattigdomen

Nu oroar sig Vilu för att den här gruppen kan bli beroende av hjälp från civilsamhället även efter pandemin, om inte mer görs från politiken. Hon vill se en ordentlig genomlysning av hur fattigdomen ser ut i Sverige.

– Det är svårt att mäta på ett tillförlitligt sätt nationellt. Vi vill gärna tillsammans med politikerna ta reda på hur vi kan göra det. Och framför allt vad vi kan göra åt fattigdomen. För nu är vi många civilsamhällsorganisationer som pekar på en utbredd fattigdom i många olika grupper. Både bland barn och vuxna. Och det är en alarmerande utveckling, säger Åsa Vilu.