De försöker rädda Sveriges sista korallrev

En strålande vårsol glittrar i Kosterhavets vatten och kastar solkatter mot bryggor och sjöbodar. Men inne i labbet på Tjärnö marina laboratorium utanför Strömstad är det mörkt.

I stora akvarier lyser ögonkoraller vita i dunklet. Något som liknar tunna, ljusa dammkorn virvlar sakta omkring i vattnet. Det är ägg.

– Vi håller på med ett test här för att se om de utvecklas ännu bättre i rörelse, säger Susanna Strömberg och visar ytterligare ett akvarium där en slags paddel vispar omkring korallembryon.

Korallerna i labbet är hämtade från det norska Tislerrevet. I svenska vatten finns det nästan inga kvar.

– Det har funnits på sammanlagt sex platser som vi känner till. På de flesta finns det bara korallgrus kvar, säger Ann Larsson, forskningsledare för projektet Life Lophelia.

I drygt tre år har hon och hennes kollegor arbetat med att föda upp larver av ögonkorall för att studera under vilka förhållanden de trivs. Målet är att återetablera dem i svenska vatten – och att rädda korallreven i Kosterhavet.

Över tusen arter

Bland de vita undervattensskogarna i akvariet syns flortunna sjöpungar, svajande havsborstmaskar och blekrosa trollhumrar, stora som fingernaglar. I havet utanför, på drygt 80 meters djup, finns ännu mer spektakulära ekosystem i anslutning till reven.

– Det finns arter av alla möjliga slag. Djur av olika storlekar bor där och hittar föda och skydd, och de drar till sig flera fiskarter som hittar sin mat där. Det är därför det tidigare har fiskats nära reven, säger Anita Tullrot, projektledare vid länsstyrelsen.

Fler än 1 300 arter har observerats vid rev av ögonkorall, en artrikedom fullt jämförbar med den vid tropiska korallrev.

– Det är ganska vanligt att folk inte känner till att vi har svenska korallrev. Att sprida kunskapen är en del av projektet, om folk vet att de finns kan man vilja bevara dem, säger Ann Larsson.

Två levande rev

Exakt när de försvann vet man inte. Varför finns det många teorier om. Trålning efter räka har troligtvis brutit sönder de känsliga reven, medan övergödning och sedimentering kan ha påverkat miljön i området.

Ändå lever hoppet. Efter att trål- och ankringsförbud införts har korallerna återhämtat sig på naturlig väg på en av platserna: vid Väderöarna som ligger utanför Fjällbacka. Det är i dag omkring 300 kvadratmeter stort.

– Korallerna växer cirka 25 millimeter per år och för drygt tio år sedan fanns det inget där. Så det måste ha varit många larver som satt sig, annars hade revet inte kunnat växa så snabbt, säger Anita Tullrot.

Även vid Säcken, norr om Strömstad, finns i dag ett fåtal levande korallkolonier.

Att larverna, bara 0,2 millimeter stora, finns i svenska vatten vet man. De driver med strömmarna från Tislerrevet eller till och med så långt som från fundament till oljeplattformar i Nordsjön. Problemet är att de inte stannar.

Vid de två i dag levande korallreven finns det gamla, döda korallskelett kvar som larverna kan fästa på. Vid de fyra andra platserna är allt borta.

– Finns det inget tredimensionellt skelett kvar att sätta sig på så blir det ingen återhämtning. På de andra ställena finns det korallgrus på botten, men där är det inget som växer, säger Susanna Strömberg.

3D-printar rev

Planen är därför att tillverka konstgjorda rev och placera ut i havet, så att larverna har något att fästa på. I labbet på Tjärnö marina laboratorium, som tillhör Göteborgs universitet, står små plastkonstruktioner med olika håligheter och strukturer uppradade. En 3D-skrivare printar sakta ut den senaste prototypen.

– Vi tittar på vad de gillar för material, ytstrukturer och under vilka förhållanden de kan sätta sig fast, berättar Ann Larsson.

I april ska en slutgiltig konstruktion vara färdig, och i höst ska de konstgjorda reven placeras ut i havet – och förhoppningsvis bli hem åt nya larver och nya rev.

Projektet är ensamt i sitt slag, konstaterar forskarna.

– Det har gjorts försök att transplantera ögonkoraller i liten skala på en del platser, men det här med att sätta ut revstrukturer som är anpassade efter larverna är unikt, säger Ann Larsson och tillägger:

– Det har inte gjorts någonstans tidigare vad jag vet.