Nu har en grupp forskare, bland annat från Chalmers i Göteborg, kunnat spåra den närmaste källan till blixtarna. Och fyndet är överraskande.
– Det är ett av astronomins största mysterier. Och det här är ett stort steg framåt för att lista ut vad de här blixtarna är, säger Robert Cumming, kommunikatör vid Onsala rymdobservatorium som är knutet till Chalmers tekniska högskola.
Mysteriets lösning
I två artiklar som publiceras i veckans nummer av tidskrifterna Nature och Nature Astronomy presenterar en internationellt grupp av astronomer observationer som tar forskningen ett steg närmare mysteriets lösning. Teamet leds av Franz Kirsten från Chalmers och Kenzie Nimmo från Universiteit van Amsterdam i Nederländerna,
För att studera källan till blixtarna med högsta möjliga känslighet har forskarna använt mätningar gjorda samtidigt med teleskopen i ett europeiska nätverket, EVN. Genom att kombinera information från tolv parabolantenner spridda över halva jordklotet, däribland Onsala rymdobservatorium söder om Göteborg, kunde de ta reda på exakt varifrån på himlavalvet som blixtarna kom.
Mycket gamla stjärnor
Mätningarna visade att blixtarna skapas bland gamla stjärnor och på ett sätt som ingen hade väntat sig.
Utbrotten kunde spåras till utkanterna av den närliggande spiralgalaxen Messier 81 (M 81), cirka 12 miljoner ljusår bort. Det är ett stort avstånd, men ändå närmare än till någon annan källa till radioblixtar som hittills upptäckts.
Varje blixt varar bara tusendelar av en sekund. Ändå sänder den ut lika mycket energi som solen avger på ett dygn. Varje dag smäller flera hundra av dessa blixtar. De flesta ligger på enorma avstånd från jorden, i galaxer flera miljarder ljusår bort.
Det som överraskar är platsen där fynden gjorts. Läget på himlen stämde exakt överens med en tät klunga av mycket gamla stjärnor, en så kallad klotformig stjärnhop.
– Forskarna hade inte väntat sig att hitta de här blixtarna i en klunga med gamla stjärnor, säger Robert Cumming.
Extremt täta
Forskare har trott att det är himlakroppar som kallas magnetarer som skapar åtminstone en del av radioblixtarna. Magnetarer är universums mest kraftfulla kända magneter, och utgör de extremt täta resterna av stjärnor som nyligen har exploderat. Det är de tätaste vi känner till förutom svarta hål.
Men de förväntas inte finnas i områden av äldre stjärnor.
– Det forskarna observerade skulle kunna liknas vid ett barnkalas på ett ålderdomshem. Det är något som kräver sin förklaring, säger Robert Cumming.
Det finns teoretiska modeller för hur magnetarar skulle kunna uppstå bland gamla stjärnor.
– Forskarna tror att det man hittat är det första beviset på vad många kollegor trott, men inte tidigare kunnat se någonstans. Så fyndet är efterlängtat bland dem som håller på med det här, säger Robert Cumming.
– Här händer det saker som utmanar vår förståelse för hur fysik fungerar egentligen. Det ställer frågor om fysikens lagar på sin spets.