Vid åtskilliga gravplatser från England i väst till Transylvanien i öst har gravar blivit öppnade på nytt, i vissa fall flera gånger om, från 500-talet till 700-talet, det som i Sverige kallas vendeltid.

Detta har länge förklarats med gravplundring, men när studier av gravplatserna lagts samman för att skapa en större bild finner forskare ledda av Alison Klevnäs, arkeolog och docent vid Stockholms universitet, något annat.

– Det är ett urval av artefakter som har plockats ut från gravarna. Det är framför allt svärd när det är män och broscher, eller spännen, från kvinnors gravar, säger Klevnäs.

– Andra föremål som man skulle tro var värdefulla har lämnats kvar. Man har inte försökt ta så mycket som möjligt, utan det är just känslomässigt laddade artefakter som tagits.

Oftast efter förmultning

I de flesta fall har gravarna grävts upp bara några år efter begravningen.

– Oftast efter att kroppen har förmultnat, men innan träkistan har gjort det, säger Alison Klevnäs.

– Ibland har man öppnat en grav när kroppen var färsk eller när vissa delar fortfarande höll ihop, men oftast lite längre fram.

Kvarlevorna i sig spelade mindre roll. I några gravar ser besökarna ut att ha flyttat runt på ben och annat när de sett sig omkring.

– Ibland hittar vi gravar där det gjorts något mer avsiktligt med dem, till exempel har de ställt alla benen i en hög eller tagit kraniet, säger Klevnäs.

I ett fåtal fall har den döde vänts upp och ned, täckts med stenar eller fått fötterna avhuggna. Det brukar tolkas som en vidskeplig åtgärd för att de inte ska komma tillbaka och spöka.

För släktens skull?

Som forskarna ser det har gravbesökarnas drivkraft varit att hämta föremål av känslomässig vikt, till exempel arvegods och klenoder som ansågs ha stor betydelse även för senare generationer.

– Ibland även medan kroppen varit i förruttnelseprocessen, så det har inte varit en rolig aktivitet, men man har verkligen velat ta just de här föremålen. Och man kan ha haft lika starka skäl att lämna kvar andra föremål, säger Alison Klevnäs.

Hon poängterar att arkeologer åter ställs inför frågan varför människor begravdes med massa prylar. Tidigare har svaret varit att sakerna skulle få följa med till ett efterliv.

– Förklaringen som vi liksom nosar på är att de här föremålen som tagits har varit sådana som man kan lämna i arv för att binda ihop ägare genom olika generationer.

"Närvarande och viktiga"

De återkommande uppgrävningarna tyder också på en mer avslappnad inställning till döden – jämfört med det gravallvar, eller den gravfrid, som råder i dag.

– Nu för tiden tänker man oftast på de döda som om de är helt borta, vi pratar om dem som att de inte finns längre. Men vi ser att för människorna under vendeltiden var de döda mycket mer närvarande och viktiga för samhällen, och att även deras tillhörigheter var viktiga. Där fanns ett utbyte med de döda, säger Alison Klevnäs.

Studien har publicerats i den vetenskapliga Cambridge-tidskriften Antiquity.