Sannolikt var det så att en tidig dinosauriesläkting, en Silesaurus opolensis, satte i sig en munfull skalbaggar vid en måltid för ungefär 230 miljoner år sedan, varpå den uträttade sina behov på en plats där det kom att bli ett fossil.

Den förstelnade spillningen, koproliten, hittades i ett stenbrott i södra Polen och mäter två centimeter i diameter. Den är cylinderformad och bruten i två ändar.

– Det är en del av vad vi förmodar en gång var en längre korv, säger Martin Qvarnström, som är paleontolog vid Uppsala universitet och huvudförfattare till en studie som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Current Biology.

Som bärnsten, fast bajs

Koproliten skärskådades med hjälp av mikrotomografi för att se vad som finns inuti. Då fann man dessa skalbaggar, som sedan kunde återskapas digitalt och studeras i sin helhet, ungefär som när insekter har fastnat i tiden inuti bärnsten.

– Bärnsten innehåller fantastiska fossil, men problemet är att det inte finns så mycket bärnsten som är äldre än 140 miljoner år gammalt, i alla fall inte med insekter i. Och de insektsfossil som är äldre än så är ofta väldigt tillplattade och svårstuderade, säger Martin Qvarnström.

– Det är skithäftigt, ordagrant, att kunna hitta så här fint 3D-bevarade fossil i fossilt bajs. Bajset är intressant av flera anledningar, för i koproliter har matresterna ofta hållits bevarade tredimensionellt till skillnad från i andra typer av fossil, fortsätter han.

En större inblick i lämningarna skulle dels kunna ge en djupare inblick i dinosauriers och andra utdöda djurs matvanor – med en tydligare bild av vem som åt vem. Dels kan insektsforskare fortsätta kartlägga hur dagens insekter har utvecklats.

"Inte studerats tillräckligt"

Den nyupptäckta skalbaggen har fått det vetenskapliga namnet Triamyxa coprolithica och är sannolikt den första insekten som döps efter fossil avföring.

Några av exemplaren i koproliten tycks ha blivit svalda hela och klarat sig mer eller mindre helskinnade genom matsmältningen. Dessa är omkring en millimeter långa.

I studien beskrivs allt ifrån deras form och proportioner till avstånd mellan antenner, längd på nos och vinkling på huvuden. På skalbaggarnas släktträd placeras sorten på en utdöd gren bland svampätarbaggar.

Insektsentusiaster borde intressera sig mer för koproliter, anser Martin Qvarnström.

– Det kanske öppnar en dörr för att hitta nya, schysst bevarade insektsfossil som kan lära oss mer om tidig insektsevolution, säger han.

– Det finns säkert en hel del koproliter som ligger i byrålådor på museer här och var som innehåller massa intressanta grejer. Framför allt handlar det om att man inte har studerat dem tillräckligt.

Hoppas på fler fynd

Vad kan man då hoppas hitta i andra förhistoriska avföringskluttar? Att hitta hela djur som Triamyxa coprolithica-baggarna är nog inget man kan räkna med, enligt Qvarnström.

– Det finns två svar på den frågan. Det ena är att i stället för att tänka sig en enskild drömbajskorv så bör man kolla på många olika koproliter och sätta dem i ett sammanhang för att förstå hur hela ekosystem har varit uppbyggda, säger Uppsalaforskaren.

– Det andra svaret är att man kan hoppas hitta fossilt bajs där någonting väldigt häftigt är bevarat, för vi vet nu att det är möjligt. Det skulle kunna vara fjädrar från dinosaurier eller hår från däggdjurens tidiga släktingar.