– Det var min dröm, att få tag i de där fiskbenen.

Pauline Snoeijs Leijonmalm skulle ha stått på isbrytaren Oden, beredd att plocka ut fiskben ur sedimentprover som skulle borrats loss från Arktis havsbotten i somras. Inte vika fiskben som helst, utan ben som kan avslöja hur fiskbestånden påverkats av varmare och kallare perioder de senaste 10 000 åren.

Kunskapen kan göra det möjligt att förutspå hur fiskbestånden kommer att påverkas av den globala uppvärmningen, som går mer än dubbelt så snabbt i Arktis som i resten av världen.

– De där benen kan berätta jättemycket för oss, säger Pauline Snoeijs Leijonmalm, som är professor i marinekologi vid Stockholms universitet.

Problemet: borrandet, som skulle göras av en expedition ledd av Tyskland och USA, skulle ha skett precis intill rysk ekonomisk zon.

Påverkar hela jorden

Detta är ett av många forskningsprojekt som pausats eller begränsats sedan Ryssland invaderade Ukraina för ett år sedan. Förutom att det inte går att besöka stora delar av Arktis som ligger i rysk ekonomisk zon, så är banden till ryska forskare, som sitter på mycket kunskaper på området, klippta.

Det drabbar klimat- och miljöforskningen, där Arktis anses viktigt då den snabba uppvärmningen där påverkar hela jorden. Bland annat bidrar de smältande landisarna till både global havsnivåhöjning och ytterligare uppvärmning genom att återstrålningen minskar. Och tinande permafrost frigör växthusgasen metan.

Hade inte kriget kommit skulle Örjan Gustafsson, professor i biogeokemi vid Stockholms universitet, tillsammans med ett 40-tal andra forskare ha åkt till Arktis med Oden i sommar. Han skulle ta prover från hav och luft för att närma sig svaret på en i klimatsammanhang avgörande fråga: Hur mycket metangas släpps lös från den tinande permafrosten i Arktis – och hur mycket späder det på klimatförändringarna? I dag råder stora osäkerheter kring det.

Men merparten av områdena med potentiellt läckande permafrost finns på ryskt område.

– Metanet som frigörs kan bidra till att vi missar klimatmålen, vilket har allvarliga effekter för våra samhällen. Men vi har att göra med en av de största osäkerheterna inom klimatforskningen, och att vi nu förlorar tid gör det svårare att minska de här osäkerheterna. Vi måste ut och mäta för att komma framåt, säger Örjan Gustafsson.

Blev tyst

Även Pauline Snoeijs Leijonmalms fiskforskning blir svår eftersom Ryssland äger halva kusten i Norra Ishavet där fiskarna leker. Fiskbenen hon vill undersöka ingår i ett större projekt för att kartlägga fisken däromkring. För två år sedan var hon först i världen med att ta upp en fisk ur Arktis djup, och okunskapen om vad som lever där är stor. Att få koll på det blir allt viktigare i takt med att havsisarna smälter och kommersiellt fiske blir praktiskt möjligt.

– Avsmältningen går fort, så vi måste veta vad finns där så att vi kan skydda det.

Hon tycker att de ryska forskarna alltid varit lätta att samarbeta med, men försiktiga, osäkra på vad de ”får göra”.

– Men det hade började lossna. Vi hade fått ett samarbete som var politiskt sanktionerat i alla länder och vi skulle äntligen åka ut och undersöka fisken tillsammans. Sedan kom kriget och det blev bara tyst. Jag är väldigt nervös för hur det ska gå med det stora planerade forskningsprogram som skulle pågå i 14 år.

De ryska forskarna har även viktig utrustning som forskare som Pauline Snoeijs Leijonmalm kan dra nytta av när de samarbetar. Till exempel starka isbrytare som kan behövas i Arktis metertjocka is.

– Jag glömmer aldrig när ryssarna för ett par år sedan hjälpte till med mat och transporter till en expedition vid Nordpolen som varade ett helt år. Det vore omöjligt nu.

Alla officiella kontakter med ryska forskare kapades strax efter krigsutbrottet då svenska regeringen likt många andra länder införde sanktioner. Inga fältarbeten eller möten. Personliga kontakter mellan enskilda forskare har däremot varit tillåtna – men inte lätta, berättar Örjan Gustafsson.

– Vi har försökt hålla kontakten med ryssarna, men det är inte solklart hur man ska göra. Har de kontakt med oss så skulle det kunna påverka deras säkerhet, de kan bli utsatta för något. Samtidigt uppmuntras de att bedriva forskning som per definition är internationell, och att upprätthålla kontakt kan ha positiva effekter.

Tufft för ryska forskare

Bland annat kan det bli lättare att återuppta samarbetet inom klimatforskningen efter ett krigsslut, menar han. Men även för att stötta de ryska forskarna varav många har det tufft.

– Några sitter i fängelse, några har flytt landet. En del får knappt lön, säger Örjan Gustafsson.

Han anser att det brådskar att ta upp samarbetet för att kunskaperna om klimatförändringarna inte ska bli lidande. Och han frågar sig om sanktionerna på området spelat ut sin roll.

– Sanktioner mot klimatforskningen tror jag knappast stör Putins nattsömn. Snarare drabbar det resten av världen värre. Jag har full förståelse för att alla ska bidra till att motverka Ryssland, men jag hoppas att politikerna utvärderar om alla sanktioner fyller sitt syfte, nu när ett år gått, säger Örjan Gustafsson.