Forskarna, som publicerar sina rön i Proceedings of the National Academy of Sciences, konstaterar att däggdjurens ansikte måste ses som en evolutionär nyhet i livets historia på jorden. Näsan, eller nosen, är en högst kuriös utväxt som utvecklades i samband med att den moderna däggdjurslinjen såg dagens ljus för drygt 160 miljoner år sedan, under juraperioden när dinosaurierna dominerade jordens ekosystem.

I studien granskades fossil av utdöda däggdjur och reptiler. Forskarna utförde också experiment med embryon från olika djurgrupper – fåglar, reptiler och däggdjur. Cellerna i främre delen av huvudet märktes med ett speciellt färgämne och sedan följde man deras utveckling. De noterade snart att en viss typ av celler utvecklades till käkar hos ödlor – medan samma typ av celler separerade från käkpartiet hos däggdjuren och istället omformades till ett nosparti.

En värld av dofter

Fossilen visade att vissa ben i främre delen av överkäken hos reptiler blev mindre och mindre under evolutionens gång hos däggdjurens förfäder. De ersattes så småningom av andra ben i käkpartiet – en process som frigjorde nospartiet.

Separationen mellan käkbenen och nosen – som är mjuk och böjlig hos de flesta däggdjur – har gett däggdjuren ett mycket känsligt luktsinne som saknar motsvarighet hos andra fyrfotadjur.

Kärlek och sorg

Det har också gett däggdjuren, inklusive människan, ett ansikte med många olika muskler, vilket gett dem möjlighet att uttrycka en rad olika känslor – ilska, smärta, sorg, längtan, etcetera. Hos fåglar och reptiler är ansiktet betydligt stelare.

Intressant nog finns det däggdjur som i viss mån har bevarat den ursprungliga reptilkonstruktionen i ansiktet – de australiska kloakdjuren (näbbdjur och myrpiggsvin). De är de mest primitiva av alla däggdjur – de lägger exempelvis ägg – och separerade från övriga nu levande däggdjur på ett mycket tidigt stadium. Benen i deras ansiktsregion är av övergångskaraktär, som en blandning mellan reptiler och däggdjur.