Tidigare har man funnit att äldre mödrar som inte längre har små kalvar vägleder sina vuxna söner och döttrar till platser med gott om föda och dessutom delar med sig av fisk som de har fångat.
De nya rönen, som publiceras i tidskriften Current Biology, visar att de kan spela en ännu viktigare roll för sina söner. Späckhuggare, speciellt hannarna, kan ibland vara aggressiva mot artfränder och deras bett orsakar ofta sår som kan minska överlevnaden och ge livslånga psykiska skador. Men deras gamla mödrar kan uppenbarligen ge dem ett visst skydd och minimera risken för att de ska skadas.
Märken efter tänder
En form av tydliga skador är skrapmärken efter tänder på den stora ryggfenan. Forskarna har observerat späckhuggarna i en välkänd population utanför Nordamerikas västkust och funnit att hannar vars mödrar har passerat klimakteriet har 35 procent färre skrapmärken än hannar som saknar sina mödrar eller vars mödrar ännu är i reproduktiv ålder. De senare har sannolikt inte vare sig tid eller energi över för några andra än sin senaste avkomma.
På vilket sätt de gamla honorna skyddar sina söner är okänt, men forskarna tror att de vägleder dem i konfliktsituationer, antingen genom att lotsa dem till ett lugnare område, eller på något sätt medla i konflikten. Hur som helst är det uppenbart att de ger sönerna ett livsviktigt stöd.
Hjälper inte döttrarna
Intressant nog ger de inte sina döttrar ett liknande stöd. Orsaken är sannolikt att det är mer lönsamt med framgångsrika söner som kan få avkomma med många honor och sprida mammans gener på ett mer effektivt sätt än vad döttrarna kan.
Späckhuggarhonor kommer i klimakteriet när de är runt 40 år gamla, men de kan leva ända upp till 90-årsåldern. Forskarna har ofta undrat varför de har ett så långt liv efter att de slutat reproducera sig. Nu vet vi en möjlig orsak. Om de kan ge sina söner skydd under ett viktigt skede i deras liv vinner de själva på det – genetiskt sett.
