Hemma i barndomsstaden har värmen precis hittat tillbaka efter det kalla junivädret och stadskärnan fylls av människor på det där magiska sättet som bara Västervik kan erbjuda. Solen lyser och musikevenemang avlöser varandra. Mitt i den pulserande sommarstaden befinner sig hockeymålvakten Adam Åhman.
– Det är under sommaren som man vill vara här, så känner nog alla som kommer från Västervik. Min operation var 24:e juni så jag kom precis efter den.
När vi ses på ett kafé i centrala Västervik är det en Adam Åhman på kryckor. Efter den där magiska säsongen i Oskarshamn tvingade en förslitningsskada på höften honom till operationsbordet.
– Första symptomen kom för två år sedan ungefär. Då trodde man väl att man bara var lite stel men under förra säsongen hade jag väldigt ont och kunde inte träna ordentligt. Så vi bestämde att jag skulle opereras, en sån skada går ju inte över av sig själv direkt.
Hur mår du nu?– Det går sakta men säkert framåt. Det är en lång rehab men jag har inte fått några bakslag och satsar på att kunna spela hockey den 1:a november igen. Det har varit jobbigt men det känns som att man går igenom det tuffaste nu när man vet om att man kommer att missa delar av säsongen.
Om vi bortser från skadan, hur var det att gå upp med Oskarshamn till SHL i fjol?– Det var häftigt, riktigt häftigt. I augusti trodde vi nog inte ens själva på det, inte i september eller oktober heller. Försäsongen gick kasst, men så fort vi började få spelet att stämma så kände vi oss väldigt svårslagna.
Att det blev just hockey för Adam var inte så konstigt. Både farfar och pappa var hockeymålvakter och Adam tog sina första stapplande skridskoskär i Tjusthallen i ung ålder. Och redan då drömde han om att någon gång kunna leva på sporten han så innerligt älskar.
– Jag började väl åka skridskor som tvååring och sedan började hockeyskolan när man var runt fem. De första grejerna jag fick var väl typ ett par benskydd som farfar slängde på mig när jag var två år gammal och jag fastnade direkt. Hockey är det enda jag velat göra i mitt liv.
Att vara målvakt i idrottens kalla och hårda värld kan ibland vara en tuff uppgift, speciellt inom ishockey. En målvakt kan på ett ögonblick gå från hjälte till syndabock.
Det känns på något sätt som att det är en roll som passar Adam Åhman?– Både och tror jag. I bland blir man påverkad av saker runt omkring och vad som sägs. Men det farliga är nog om man börjar tvivla på sig själv, då är man ute på tunn is.
Hur gör du för att inte hamna där?– Helt enkelt genom att inte bry mig om de som inte kan något. Jag lyssnar på de som jobbar närmast mig och som är kunniga. Jag känner ju direkt om jag gjort en dålig match och det finns ingen anledning att läsa om det i tidningen.
Precis som i all annan idrott krävs stora uppoffringar för att lyckas inom ishockey. Efter högstadiet lämnade Adam Åhman tryggheten i Västervik för hockeygymnasiet i Jönköping. Träningsdosen ökade avsevärt och motståndet blev tuffare för den då 16-årige Åhman jämfört med juniortiden i VIK. Men han tog allt med ro och blev snabbt förstavalet mellan stolparna.
– Man var både spänd och förväntansfull inför flytten. Det kändes stort. Men när det började närma sig så kände man sig lite orolig inför att lämna alla lagkamrater och kompisar. Men man kom in i det ganska snabbt och till slut blev ju det "hemma". Det klart att det blir en press när man anlände, men det kändes nästan jobbigare året innan. Vi spelade dåligt och släppte in ganska mycket mål, så då började man fundera på om man verkligen platsade på en högre nivå. Men när jag väl kom till HV släppte pressen och jag tog förstaspaden ganska snabbt.
Adam fortsatte att utvecklas och efter den första säsongen i HV fick U-18-landslagets dåvarande förbundskapten Torgny Bendelin upp ögonen för den unge talangen. Efter att ha blivit uttagen och svarat för imponerande insatser i mindre landslagsturneringar fick han en biljett till VM-slutspelet i Slovakien. Småkronorna spelade bra men föll på mållinjen i semifinalen mot USA. Under gruppspelet delade Adam Åhman och Olle Eriksson EK på förstaspaden, men i slutspelet var det Åhman som fick förbundskaptenens förtroende.
– Jag hade verkligen fått slita för det då jag inte ens var aktuell i varken U16- eller U17-landslaget. Men jag hade spelat riktigt bra och tagit en ordinarie plats som underårig i HV:s J20-lag. Så när jag blev uttagen till första turnering så kände jag mest: "Äntligen får jag chansen, det var på tiden".
2018 blev det både SM-guld med J20-laget samt en efterlängtad SHL-debut för Åhman.
– Det var många som sa att debuten blev en succé. Men jag kände väl lite att folk tyckte så på grund av min ålder och inte på prestationen. Det var mot Karlskrona och jag släppte två mål, visst jag räddade en straff och fick en assist efter att ha passat en medspelare i magen. Det ser bra ut i tidningarna men jag kände väl inte direkt att det var jag som gjorde att vi vann.
– Jag kände mer en glädje av att jag klarade det. Bara några dagar innan så hade jag släppt in sju mål i J20 och sedan går man upp i SHL och blir vinnare. Då förstår man lite hur hockeyn ser ut.
I år är Adam tillbaka i Jönköping efter äventyret i Oskarshamn. Först och främst är målet att komma tillbaka till rinken efter skadan.
– Efter det ska jag vara med och konkurrera om en plats i SHL på riktigt. Det är det stora målet för säsongen.
Men innan dess ska alltså 20-årsdagen firas. Och hur gör Adam Åhman då det? Självklart i ishallen, ganska ograciöst och på ett Adam Åhman-aktigt vis där det är han som får bjuda på lagkamraterna tårta dessutom.
– Så blir det nog. Men det känns annars ganska stort att fylla 20. 19 var inte speciellt alls så det här känns bättre.
Känner du dig nöjd med dit du kommit i dag?– Jag känner mig väl stolt. Men verkligen inte nöjd. Mitt senaste mål som jag satte upp är att slå sig in i SHL och det har jag chans på nu. När man känner sig nöjd så tror jag att man kan lägga av.
Varför lyckades just du?– Det är väl olika faktorer. Men ända sedan jag var liten har jag hatat att släppa in puckar. Jag har aldrig varit obrydd på isen. När jag var lite var det kanske gick lite väl långt, då var alla dumma i huvudet och jag grät när det gick dåligt. I HV fick jag sedan lära mig att börja hantera mina känslor och i dag är jag på en helt annan målvakt mentalt. Men jag hatar fortfarande att släppa in puckarna lika mycket.
