Ermias Ekube har sin ateljé i de gamla kontorslokalerna vid pappersbruket. Har tagit flera rum och våningsplan i anspråk, både för sitt eget skapande och för kursverksamhet. Stora bilder i gråsvarta nyanser klär såväl väggar som golv. De flesta målade i kolkrita, men även färgstarka bilder i akryl.
Även om det finns en och annan landskapsbild är det porträtt som går som en röd tråd genom rummen.
Flydde för att få måla
Ermias Ekube flydde med sin familj till Sverige för ungefär tre år sedan. Han är utbildad konstnär och konstlärare vid Addis Ababa School of Fine Art and Design i Etiopien, och har en magister i målning. Han har även bott i Eritrea och Kenya och haft flera utställningar i Afrika och Europa.
Men livet blev till slut ohållbart i länder som inte tillåter konstnärer att uttrycka sig som de vill.
– Jag kunde inte måla, inte ställa ut. 2013 kom jag till Västervik med min fru och tre barn. Nu läser jag på SFI, målar, ställer ut och åtar mig olika målningsuppdrag.
Helst målar han porträtt. Ermias Ekube har även kurser inom Studiefrämjandet.
Vems liv spelar roll
Han säger att det inte alltid är så lätt att vara verksam i en liten stad som Västervik, men han vill heller inte flytta eftersom barnen rotat sig här.
– Planen är istället att måla här och ställa ut i andra större städer.
Ermias Ekube har målat i de flesta material, men just nu är det färgstark akryl eller kolkrita som gäller.
– Jag tycker det svarta, grå och vita kan uttrycka det som färger inte kan.
Ofta målar han stora bilder i en serie, några av de senaste har ägg som tema.
– Det handlar om vems liv som spelar roll. Du kan hålla upp ett ägg mot ljuset för att se om det är bra eller inte, om det duger. Ägget symboliserar livets skörhet.
Vill prata om symboliken
Ermias Ekube använder sig ofta av symbolik, inte bara när det gäller ägg. Vägmärken är ett annat exempel. Han berättar att eftersom han inte har körkort ser han skyltarna på ett annat sätt än den som kör bil. Ofta blir pilarna symboler som handlar om olika livsval.
– Vad är frihet? Det blir upp till betraktaren att fundera på det.
– Jag vill beröra. Jag vill höra vad betraktaren tänker, och jag vill berätta hur jag tänkt. På så sätt lär vi oss båda.
