Gudrids ord: Frost, frusen tår

Kanske ska jag ta tag i mina planer att ta "Johan med käppen" av daga? Fick några bra idéer härom natten, när det var lögn att sova. Johan har hängt med i mina berättelser i femton års tid. Som en i gänget av gubbar har han mått ganska bra och deltagit i många tokigheter. Dock når man till slut vägs ände. Men Johan är en trevlig gubbe, så han får hänga med ännu en tid. Och skulle det så vara, att han får lämna jordelivet finns han ju kvar. I mina många dikter och skrönor.

Jag fortsätter att titta ut genom fönstret. Det kvittar att den negative muttrar om vintermörkret. Det syns att det har vänt. Det är ett annat ljus över hagen idag. Himlen är så där strimmig av nyanser mellan solljus och moln. Till och med katten Selma tar en längre sväng än de senaste dagarna, när kylan gjort att hon nästan bara velat vända på kökstrappan. Det är småfåglarna tacksamma för. Mildare dagar sitter hon under fågelbordet med käkarna smattrande av rovdjursinstinkt. Hon är inte lika skonsam mot fåglarna som jag är, mot Johan. Trots sina snart sexton år, är hon en ypperlig jägare och en vig liten dam som har sin egen väg in i värmen. Hon klättrar upp på brandstegen och klänger in på balkongen där hon krafsar på dörren. Ibland ligger det några små fjädrar på balkonggolvet. En helt naturlig sak, om ni frågar Selma.

En liten hög av fjädrar kunde det också blivit utanför fönstret häromdagen. Om Selma kommit före mig. En svag duns mot fönsterrutan förkunnade att någon krockat i sin iver på mat. På källartrappan under fönstret, låg en liten blåmes, till synes livlös. Jag lade den i min hand. Kände hjärtat slå. Såg det slutna ögats darrningar. Jag strök varligt över fjädrarna och fågeln började röra på sig. Jag satte den i klykan vid körsbärsträdet och hoppades på det bästa. När jag tittade ut en kvart senare var den borta. Det kändes gott i hjärtat. Och jag är säker på att Selma var oskyldig. Hon låg inne och snarkade.

Förresten: Gott Nytt År, alla läsare! Hoppas allt börjat bra! Från min horisont har inte mycket hänt under helgerna. Livet har visat in i lite lugnare banor. Matrester, en bra bok i fåtöljen, mycket sport på tv och allmän lathet har lagt två kilo fett till de som tidigare spände kring byxlinningen. Det börjar bli rejält trångt.

Trångt var det också i biosalongen i mellandagarna. Självfallet har jag, som så många andra, sett filmen om Ove. Föll pladask. Boken har jag lånat av min syster, men ännu inte läst den, i tron att det var en ganska ytlig och komisk historia. Så fel. Filmen grep tag. Visst var det skratt, men skratt av det ärliga slaget. Att skratta i hjärtat med, inte åt, en rollfigur känns så skönt. Och att snörvla lite diskret och leta efter en näsduk i en biograf, där tystnaden vittnar om att det är många som låter tårarna komma, öppnar upp en värme som tinar frosten som ibland slår sina stängsel kring känslor och djup. Som härdar oss. Så som livet också härdat Ove. Jag tittade ner i golvet när vi lämnade bion. Ville inte visa, att det inte gick att få stopp på tårarna.

Visst känner man igen sig i Ove. Säkert lite till mans. Pratet har gått att alla känner väl någon äldre dam eller herre som är lite bitter och livstrött. Snicksnack. Vi behöver inte gå så långt. Jag kan villigt erkänna att jag muttrar för mig själv om mina medmänniskor. Inte alltid så värst snälla saker. Och nog händer det att jag tar på mig rollen som ordningsman, dyker ner på petitesser, ofta i onödan. Allt det här medger jag fastän jag varken är bitter eller livstrött. Bara människa med fel och brister. Men med mycket värme inombords. Som Ove. Det var ett reningsbad att se den filmen. Tårarna var så välkomna. Stressen innan jul hade satt regel för känslorna.

Utanför biografen var det isande kallt. Jag kramade en son adjö. Gick iväg med en annan son, arm i arm. Jag rörde vid kinden. Kall. Men ännu lite fuktig. "En frusen tår, tänkte jag. Bra, då är den inte längre instängd. Lämnad för vinterkylan att slutligt dunsta bort. De där extra kilona har ingen betydelse. Just nu är jag ju så lätt och fri, inombords. Som en liten fågel, som får ännu en chans att flyga." Sen får vi se hur det går för Johan med Käppen.