Läsa kunde jag, men jag kunde inte skilja på en informativ text och verkligheten. Och min far, som då var anställd som säkerhetsvakt vid Saab fick också en kompletterande broschyr kallad "Orientering för Saabanställda i Linköping", tryckt i november 1961. Den minns jag inte. Men nu har jag den på skrivbordet. Hittade den i en kartong med böcker efter min bror. Och minnena väcks. Foldern anger i detaljerade ordalag vad som skulle gälla för anställda inom koncernen. Utrymning och mobilisering, personaluttagning till krigsproduktionen är några av rubrikerna. Och allra sist står att läsa: "Planera därför redan nu för Edra anhörigas utrymning. Det kan bli för sent att vänta till sista stund. En inkallelse, en order om igångsättande av krigsproduktionen, en order om utrymning kan komma utan förvarning."

Om kriget kommer". Nog hörde man ibland de vuxna prata i oroande ordalag om krig och kärnvapen. På framsidan av broschen var det en bild på en kärnvapenexplosion. Den stora, farliga världen kom plötsligt så väldigt nära. Och när jag stod i farstun i vårt hus och tittade på de där fästena som satt runt fönstren till ytterdörren och som var till för att häkta plywoodskivor på, för att förhindra ljusutsläpp i krigstid, kom det en klump av rädsla i magen.

Vet inte om jag redan då var rädd för flygplan eller om det kom i den vändan. I alla fall var det en enkel match för mina storasyrror att hindra mig från att hänga efter dem när de skulle hitta på något kul. "Det är flygövning idag. Det kanske blir krig." Det räckte med råge för att jag skulle hålla mig hemma. Och nog tyckte jag att det var flygövning smärtsamt ofta. Jag gick omkring i spänd väntan. Var jag i trädgården och det kom ett militärflygplan dånande högt uppe i luften, kastade jag mig ner på marken, livrädd och darrande. Ja, den stora, farliga världen med krig och bomber, hade blivit verklighet för en rädd och orolig liten flickunge.

Men till mig kom aldrig något krig. Och när jag blev så där rädd kunde jag springa in till mamma i köket. Äta en ostsmörgås och dricka vattenchoklad. Gömma mig under bordet och fantisera bort det onda och otäcka. Men idag när jag ser de tomma, rädda ögonen på alla de barn som följer med flyktingströmmarna, eller försöker söka skydd i städernas sönderbombade byggnader, då minns jag den där rädslan. För dem är det inte någon påhittad lögn, ingen text på en folder. För dem finns ingen möjlighet att komma undan, stänga dörren in till en trygg miljö och bara få vara barn i en fredlig värld.

I krigen frodas ondskan. Det kanske finns korta krig som lett till långvarig fred. Men hur ofta ser vi dessa exempel? I stället verkar det som en eldhärd där ondskan är ständig tändvätska. Och mitt i detta hat växer barn upp. Utnyttjas och lämnas i ensamhet och rädsla. Och i vårt land, händer det inte sällan, att ensamkommande barn som sökt sig hit för att få skydd och trygghet, försvinner från flyktingförläggningar och tillfälliga boenden och aldrig återfinns. För ondskan följer i spåren, letar sig fram till den utsatte, och utövar sin makt.

Ensamhet som inte går att komma ur är förtärande, för oss alla. Tanken på ett barn som är fängslat i ensamhet och rädsla, gör obarmhärtigt ont. I vuxen ålder finns det där rädda, sårade barnet kvar. Gömt inombords med oläkta sår och minnen. I min senaste bok "Låt oss följs åt" finns en bön, en dikt som heter "Gömslet". Mitt bidrag till att ge varje ensamt barn, en röst:

Du Gud, som haver barnen kär. Säg, ser Du mig? Jag väntar här. Jag väntar på utsträckt hand. Jag väntar på en öppen famn. Vem vill mig väl? Vem vill mig gott? Vem tog den närhet, jag skulle fått?

Du Gud, som haver, ge till mig, av kärleken som bor i Dig. Den kärleken som på sin färd, har vandrat vilse i vår värld. När mörkret stannat kvar som gäst, så skrämmer ändå ljuset mest. Hur vet jag vem som är en vän? Vem gömmer sig, bak skepnaden?

Lys in i gömslet, lys min tro. Ge mig Din värme, ge mig ro. Ge mig min frihet, se mitt Jag. Ge mig mitt ljus. Min sommardag. Du Gud, som haver barnen kär. Säg ser Du mig? Jag väntar här?