Han började arbeta för skojätten, frivilligt eller ej, till sceneriet av de gladiatorspel som skulle utmynna i att Mark Spitz simmade hem sju OS-guld – och att elva israeliska atleter miste livet i vad som senare förkortats till ”Münchenmassakern”, genomförd av den palestinska terrorgruppen Svarta september.
Han började alltså jobba för Puma, krängde dojjor, försökte få styr på livet; allt detta i den långa skuggan av två sträckta nävar – en höger, en vänster.
I böckerna står han fortfarande där, som en panter, en härförare, med näven i luften. I verkliga livet gav John Carlos upp kampen ganska snart.
Kanske blev han trött i armen. Kanske var han pank.
Pantern blev en puma.
Förvandlingen skedde inom loppet av en olympiad.
***
Det händer ofta att jag ligger vaken om nätterna, ibland plötsligt kallsvettig, som väckt ur den renaste avgrundsskräck. Jag har börjat drömma om henne. Hon finns liksom … med mig. Som vore hon bläcket under min hud, ett illa behandlat sår – som då och då rivs upp och blöder ymnigt.
Ett illa behandlat sår.
Jo, nog är det så.
Värre, till och med: i det närmaste obehandlat, nästan omsorgsfullt misskött.
Varför?
***
Jag ville falla. Och som jag föll. Alltihop nästan började och slutade i samma berusande inandning.
Livet!
En förälskelse – men så plötsligt uppbruten och kvar fanns då … ingenting.
Eller jo: hennes doft, den satt kvar i örngottet några nätter. Och jo: det finns ett foto, en bild som jag först glömt att jag tagit.
Några minnen, hastigt ihopskrapade. Så ser resterna av förälskelsen ut; resterna av en känslomässig vansinnesfärd, knappt fyra veckor lång.
En ofullständig olympiad i miniatyr, om man så vill.