SIGNERAT: En "sugaraddicts" bekännelser

Jag väljer att ta dem på orden alla fall. Det får mig ju att känna mig lite mindre onormal när jag, nästintill hysteriskt, rotar igenom varenda skåp hemma där jag vet att det någon gång har funnits godis. Nutellaburken ligger riktigt illa till, till och med påsen med maränger som jag inte ens är så förtjust i. I riktiga krissituationer kan till och med mindre gott godis som typ lakrits funka. Men då är det kris.

Hittar en bit vingummi och blir nästan irriterad, hur har detta konstiga godis hamnat i mitt skåp? Och var är chokladen?

Jag hör tassande steg bakom mig och vänder mig om. Avslöjad. Där står treåringen (som mycket väl vet att det är godisskåpet jag letar i) och frågar vad jag tuggar på. Om jag säger som det är, att jag precis skopat i mig en sked nutella, skulle det vara kört.

"Broccoli, älskling" svarar jag. Yes! Det funkar varje gång, han går igen och jag fortsätter min sockerjakt.

Min brist på karaktär är dock som störst när jag till och med tar utav barnens lördagsgodis. "De märker ju inte om jag tar en, de gillar nog inte ens den där godisbiten, jag hinner ju köpa nytt sen..." försöker jag dämpa dåliga samvetet.

Ljuger och äter av barnens godis. Sämsta mamman någonsin, inser jag. Jag är (snart) 30 och har inte slutat längta till lördagsgodis. Istället har jag adderat det hela till helggodis, vilket innebär att i vår familj får man äta godis hela helgen. Varför begränsa liksom?

Ja men ni hör ju, jag är gravt sockerberoende.

Snälla, nästa gång ni ser mig stå och tråna efter Karl Fazer på Ica, ryck tag i mig och säg att jag ska blunda förbi godishyllan, ta tag i mitt liv och bara gå till kassan. Basta.